Kontinuerligt elände.

Jag tål inte att bli behandlad hur som helst. Jag orkar inte ta din skit längre. Jag pallar inte med dig när du hela tiden försöker vända mig mot pappa så fort han inte är med. Jag vill inte höra ditt skitsnack om att alla är emot dig eller att de skriver om dig i tidningar. Jag SKA inte behöva höra sånt. I helgen var det nog. Jag bad dig dra åt helvete och tog mitt pick och pack och drog. Det var bland det skönaste jag gjort i hela mitt liv. Jag orkar inte med att du ska ha kontroll på allt jag gör. Du kan inte styra mig längre för jag vill inte vara din syndabock och papperskorg mer nu. Visst du blir arg, men jag skiter i det den här gången. Och dina hot? Va fan är det då. Ringa polisen och om jag inte svarar så kommer det bli värre. Skulle inte tro det. Jag litar inte på dig längre. Du säger att jag gör mig själv en otjänst. När det är DU som har gjort mig en otjänst. Jag har sagt hur många gånger som helst varför jag inte mår bra, och du säger att allt är pappas fel och att du inte vet varför jag mår dåligt när jag att det inte är pappas fel. Men jag tänker inte säga det igen för jag har gjort det så många gånger och du lyssnar inte. Jag vill inte prata för öron som inte lyssnar längre. Jag gör inte det mer. Det kan du glömma. Du säger dessutom att jag har börjat må dåligt i höstas. Du är ju helt jävla dum i huvudet. Än en gång så har du inte lyssnat. Mina små men inte osynliga rop på hjälp sen jag gick i 5:an har du ignorerat.

Passa du inte dig så kommer vi aldrig mer ha kontakt!

Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag kommer aldrig glömma dig. Du är en del av mig och så kommer det att förbli.

Du var det söta när allt kändes salt.

Hoppas du har det bra nu och att du inte glömmer mig!

När jag väl går till skolan så känns det som jag ändå inte presterar något. Jag sitter där på lektionen och försöker anteckna och koncentrera mig, men det går inte. Ångesten börjar klia i ben och armar. Paniken växer i bröstet och värdelösheten slår till som en basebollträ i huvudet och hela kroppen. Rösterna i mitt huvud skriker: " Du är värdelös, du är värdelös." Jag kan inte bara sitta där helt paralyserad. Tar upp mp3:n, min lärare tittar lite på mig. Men det är väl bättre att jag tar upp den än att jag springer därifrån?

Jag vågar inte springa heller. Då skulle ångesten styra mitt liv ännu mer och alla skulle tycka att jag var helt jävla dum i huvudet.

Men med lite eftertanke så tycker de nog det ändå. Jag är typ aldrig i skolan och helt plötsligt dyker jag upp igen. De tänker säkert: "Hon går aldrig i skolan, jävla problembarn som skiter i allt och tycker synd om sig själv."

De vet inte vilket heltidsjobb jag har. De vet inte att jag jobbar varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund dygnet runt för att överleva. Och jag vill inte säga det till dem heller.

Det känns som om folk jag umgås med tar efter mig. Jag mår itne speciellt bra och gör vissa saker. Sen är det många andra som inte mår bra. Och när man inte mår bra så tar man efter det negativa andra människor gör, och gör likadant. Jag har kännt så två gånger på två månader. Jag går knappt i skolan, jah skär mig och jag super jämt och ständigt. En människa som sa första gången vi pratade djupa saker sa att den hade testat att skära sig men att det inte var dens grej. När den hade varit med mig i ungefär två veckor så skärde den sig igen och säger att det är det enda som hjälper. En annan slutar gå i skolan. Jag tar på mig det här. För jag vet att det smittar av sig. Jag ska sluta vara med människor. Det tar efter mig och jag känner att jag bara gör dem en otjänst. De säger att det inte är på grund av mig. Men jag vet att man tar efter omedvetet.

Helt plötsligt ska ni börja gulla med mig. Stoppa om mig på kvällen och säga att ni älskar mig. Varför gjorde ni inte det tidigare? När jag kunde ta emot det.

Varför ska ni säga att ni bryr er, varför ska ni säga att ni tycker om mig nu? När någon har viskat i ert öra att jag inte mår bra.

Jag behöver det inte nu, jag blir bara irriterad och undrar varför ni ska gulla med mig. Varför gjorde ni inte det för några år sen? Då jag behövde det som bäst!

Det var länge...sen jag hörde en låt som berörde och påminde mig så mycket som när jag hörde Regina Spektor med Samson.

Det var som den rörde mitt hjärta. Sorry jag missbedömde dig!

Regina Spektor- Samson

You are my sweetest downfall
I loved you first, I loved you first
Beneath the sheets of paper lies my truth
I have to go, I have to go
Your hair was long when we first met

Samson went back to bed
Not much hair left on his head
He ate a slice of wonder bread and went right back to bed
And history books forgot about us and the bible didn't mention us
And the bible didn't mention us, not even once

You are my sweetest downfall
I loved you first, I loved you first
Beneath the stars came fallin' on our heads
But they're just old light, they're just old light
Your hair was long when we first met

Samson came to my bed
Told me that my hair was red
Told me I was beautiful and came into my bed
Oh I cut his hair myself one night
A pair of dull scissors in the yellow light
And he told me that I'd done alright
and kissed me 'til the mornin' light, the mornin' light
and he kissed me 'til the mornin' light

Samson went back to bed
not much hair left on his head
Ate a slice of wonderbread and went right back to bed
Oh, we couldn't bring the columns down
Yeah we couldn't destroy a single one
And history books forgot about us
And the bible didn't mention us, not even once

You are my sweetest downfall
I loved you first

Du säger till mig, "Ring om det är något, spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är." Jag har aldrig ringt någon innan när jag mått som jag mådde den natten. Vad får jag till svar? Jo att du klickar av samtalet. Jag behövde verkligen dig den kvällen. Du säger till mig, " Skär dig inte, ring mig i stället" Jag ringde dig och du klickar mitt samtal.

Varför?

Jag blev inte arg eller något sånt. Jag kan förstå dig. Men kom inte och säg vad jag ska göra och inte göra då. Jag kommer inte ringa fler gånger när jag inte mår bra. INTE TILL NÅGON OCH JAG KOMMER INTE PRATA MED NÅGON HELLER

Jag har alltid varit vältränad och varit nöjd med min kropp. ´Mitt sätt var att jag alltid tränade och skrek på tennisplanen. Pappa skickade mig till en idrottspsykolog för att jag hade "aggressionsproblem" på planen. Så fel de hade. Jag mådde skit och jag visste inte vart jag skulle göra av allt jag hade inom mig. Det enklaste var att ta ut det på planen och låtsas ha aggressionsproblem. Jag insåg efter ett tag att det var så. Gjorde allt för att flytta hemifrån. Och när jag väl hade gjort det vad hände då? Det blev fan inte bättre, jag slutade träna och slutade släppa ut allt inom mig. Jag blev en känslomässig bomb som bara väntade på att få explodera. Den exploderar succesivt varje dag och gör fortfarnade. Min kropp gick åt helvete jag ser ut som ett litet fetto. Min värsta mardröm har alltid varit att gå upp i vikt och inte vara tränad. Den har gått i uppfyllelse.

Jag skäms försöker klä mig mer i större kläder. Och nekar varje gång någon säger att jag har fin kropp. För jag tycker inte det. Jag jämför hela tiden med hur jag såg ut innan. Jag får ångest när jag tittar mig i speglen. Kämpar för att låta bli att titta, men ändå inte. Jag vill se hur jag ser ut för jag är rädd för vad folk ska tycka.

Jag är rädd, rädd för som kommer hända med mig.

Jag kan inte ens gå i skolan. Det gör nästan alla, men jag, jag kan inte ens det. Pappa tittar å mig och säger att det är något fel på mig som inte går i skolan, och att hur man en mår så kan man skjuta undan det. Men jag kan inte. Det går inte denna gången. Jag känner mig bara mer och mer misslyckad. Backen uppför är jävligt brant och lång. Det känns bara som jag snubblar hela tiden. Jag kan inte ta mig upp. Det går inte. Jag vill inte ge upp, så jag fortsätter kämpa, men kraften börjar ta slut. Min kropp orkar inte, jag orkar inte, min hjärna orkar inte.

Om man inte går i skolan är man misslyckad, eller?