Kontinuerligt elände.

I can not sleep
When you're not in my bed
I can not eat
When you're not on the plate
I can not walk
Without holding your hand
And everyone talks
About how silly i am

I can not walk
I can not talk
and I can not eat
can not sleep
When you're not in my bed

you are the sea swallowing me.

Du är som ett silvermynt. Du kan inte vara guld hela tiden. Du kan inte vara alla till lags och du kan inte göra som alla andra vill. Du måste vara dig själv och du måste tänka på dig själv. Va inte med människor som bara tar din energi och inte ger någon energi tillbaka. Dem människorna förstör dig. De äter upp dig inifrån utan att du märker det. Du kommer inte märka förrän det är försent, om du inte tänker till från början.

Cos I didn't have the heart or strength to say...

Du vill så gärna vara med människor som du tycker om egentligen, men som sagt, de äter upp dig. Du gör allt för att det ska bli så bra som möjligt och du kan inte säga ifrån i rädsla för att de ska försvinna från dig. Och du vill inte att de ska försvinna för du har inte så många andra. Eftersom du inte har så många andra så glömmer du bort dig själv i hopp om att du inte ska bli ensam. Frågan är vad som är bäst, att gå sönder inifrån eller vara helt ensam.

Cut through the ropes before you came
I had a dream that you were gone.
Woke up and you were gone

Stilla, smärtsamt men så stilla. Pang så inser du att du inte är den du trodde att du var. Du hamnar i det stilla men smärtsamma. Du inte kan röra dig. Du känner att du andas men ögonlocken är stilla, helt stilla.
Dina tankar finns där men du vet inte till hundra procent vad det är du tänker. Din blick är så stilla att de oranga plattorna som golvet i duschen är kaklat med börjar ändra färg. Det skiftar i gult, blått, grönt och svart.
Och vattnet rinner längs din kropp men du känner inte om det är varmt eller kallt. Du är så levande men ändå så död.
Dina känslor är ohanterliga men du är så stilla. Du förmår inte röra dig. Du kan inte hantera dom men det enda som förändras är din andning. Det är också det enda beviset på att du fortfarande lever. Du vill inte men måste acceptera detta faktum.
Att dina sår fortfarande är öppna. Du är ärrat för livet och ditt obotliga sår i hjärtat kommer vara med dig tills din andning blir så stilla att den inte finns längre.

Ingenting kommer bli som förut. Du har förändrats och du är inte den starka som alltid finns där. Inse dina begränsningar och acceptera dom för du kan inte fly från eller ändra på den du är hur mycket som helst. Även om detta faktum är helt oacceptabelt.

Dom sa vår kärlek var dömd att dö två vilsna själar som vi skulle aldrig

Finna nån ro men ingen har känt hur du slår som jag har

Du viskar nära att det känns som att alla kan se I ditt ansikte och på din kropp

Att du har blivit sårad och du vill aldrig, aldrig tillbaks dit igen

Men jag tänker inte låta vår kärlek bara försvinna som tårar I regn

Dom tror dom vet men ingen vet vad vi vet



Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig

Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig



Om du är Ikaros är jag Jean d´Arc historien har aldrig gett oss en chans

Och ibland så önskar jag att jag inte var en sån idiot

Kom galenskap kom svart kom blöta tankar och drömmen om ditt skratt

Vi struntar I blickar och ord bakom ryggar från dom som borde vara våra vänner

Dom säger att du är kall som is men ingen har sett hur du lyser och sprakar

När vi släcker och låser in oss och är nära



Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig

Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig

Jag lär ju inte dö de närmsta 50 åren för eran skull..

varför kommentera anonymt och inte kontakta mig på riktigt i stället och stå för det ni säger?

Du som kommenterar mn blogg anonymt kan ge fan i att läsa den överhuvudtaget om du tycker att jag ska dö och att jag tycker synd om mig själv.. Det är ingen som har tvingat dig att läsa den och eftersom du ändå bara stör dej på mig kan du lika gärna GE FAN I ATT LÄSA!

Ännu en djup, blödande reva i mitt hjärta, i mitt känsloliv i min kropp. Kommer jag någonsin läka helt? Det känns inte så. Den senaste månaden har varit bland dom värsta i mitt liv. Och det värsta är att i dag ser jag inte slutet, jag ser inte ljuset i tunneln. För det finns inget ljus..det finns inget ljus.. Livet är misär och plågande.

Jag gör allt för dig, finns för dig 24 timmar om dygnet, gör allt som står i min makt för att träffa dig..

Du finns inte för mig och visar dig inte..

Du kommer aldrig i fatt dig själv när jag är hos dig. 
Jag vill tänka framåt men det är anonymt, 
samtidigt är jag livrädd för att fasta här i det identifierbara. 
Det kanske är för sent att säga som det är.  

Vi provar nya teorier som aldrig verkar ta slut. 
Vi försöker fånga nya utvägar men dom tycks ta slut. 
Ansträngt oss för att lyckas men aldrig nått ut. 
Vi ska ha en chans, jag säger det rakt ut. 

Jag vill ha dej nu, som jag hade dig förut. 

Det är svårt att förklara över telefon, 
men när jag har dig här är det som du flyr härifrån. 
Jag vet att du tänker, men beskriver sällan hur du mår. 

Jag försöker träffa vänner men det är inte så lätt. 
Försöka tänka på något annat, 
men att tänka bort dej är inte rätt sätt. 
En del vill att jag ska lägga locket på, men att stanna känns så rätt. 

Älskar dej hjärtat mest av allt, jag kommer inte lämna dig/ Din Stéphanie 

Otillräckligheten skär i mitt bröst. Hjälplösheten är snäppet värre.

Meninglöshet är det ordet som speglar mitt liv bäst. Jag har två jobb och skaffat mig ett boende, men det är inte som alla tror. Jag mår inte bättre för det. Jag ett jobb som jag tycker är okej, men får bara några få pass i månaden, det andra jobbet har jag precis börjat, och det jag kan säga nu efter några få gånger är att jag inte trivs. Dock har jag inget val, jag måste jobba kvar. Hur ska jag annars överleva i samhället.
Det känns egentligen bara meningslöst. Varför ska jag ha två jobb när de pengarna jag får knappt räcker till hyran ändå? Och varför ska jag ha det när jag ändå inte trivs?

Vad är det för mening med mitt liv? Stå på jobb där jag inte trivs och inte jobbar tillräcklig för att få pengar? Kan knappt gå ut och fika, kan knappt åka till mina föräldrar och hälsa på, eller min pojkvän. Mina få vänner har flyttat, bor inte här eller jobbar hela tiden och har inte tid. De många dagar jag inte jobbar kollar jag på tv eller film. Kollar facebook 10 gånger på en halvtimma eller längtar tills jag får träffa Hjärtat.

Nu har dessutom livet tagit Hjärtat i från mig, är det meningen att livet ska vara så här orättvist vill jag inte stanna. Det är inte värt den smärtan som det innebär. Jag kan inte heller se att det kommer bli bättre.

Det enda hopp jag har just nu är att livet tillåter min älskade att komma ut igen och må bra. Vilket för tillfället känns oerhört långt bort.

Tårarna har runnit i fyra dagar nu och jag vet inte hur mycket jag har kvar, ångesten är enorm och jag vet inte om jag klarar av att hantera det här.

Ångestligan är på vift och jag vet inte om det går att acceptera skiten den här gången.

De kanske borde spärra in mig med, jag är ingenting utan dig vid min sida Jens<3



It's looking like a limb torn off
Or altogether just taken apart
We're reeling through an endless fall
We are the ever-living ghost of what once was

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

And anything to make you smile
It is my better side of you to admire
But they should never take so long
Just to be over then back to another one

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

But someone,
They could have warned you
When things start splitting at the seams and now
The whole thing's tumbling down
Things start splitting at the seams and now
If things start splitting at the seams and now,
It's tumbling down
Hard.

Anything to make you smile
You are the ever-living ghost of what once was
I never want to hear you say
That you'd be better off
Or you liked it that way

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

jag vill inte leva..

Varför? Vad det jag som utlöste det? eller hade det kommit ändå?

Han svarar inte och jag sitter som vanligt själv och oroar mig mer än någonsin. Jag tyckerinte om det här. Jag vill vara med dig jämt, inte släppa dig en sekund. Tyvär funkar inte det här jävla skitlivet så.

Är det inte det ena så är det det andra.. Jag orkar inte.

HOOOOOOORA!

Allt är och blir så jävla fel i bland.. och jag blir så jävla ledsen.

Jag hatar att se och höra den jag älskar mest, den som jag ger min själ till varje sekund må dåligt, och säga att han inte vill och inte vågar. Jag gör näst intill allt för dig.. Jag känner mig inte så bra i kväll för jag känner att jag hjälpte till så att det gick åt helvete.

Älskar dej av hela mitt förbannade hjärta. Det bultar för dig och det kommer det att göra lång tid framöver och förhoppningsvis och troligtvis alltid att göra. Jag kan inte hantera känslorna jag får av att se dig lida idag. De flesta andra dagar klarar jag det men inte i dag! Och det stör, irriterar och frustrerar.

tur att jag inte är själv i kväll..

Ensamheten, jag skriver alltid om ensamheten men den plågar mig. Jag vet inte om jag kan lära mig att hantera känslan av ensamhet. Ledsen, Felicia är inte hemma, vi är nästan aldrig hemma samtidigt men vetskapen om att hon är i stan gör att jag inte känner mig ensam men nu är hon i frankrike och det är jobbigt. Jens är inte här saknaden är ohanterlig. Mamma blir ledsen för att jag kallar växjö för hemma.

Glädje, Minnen, sorgsenhet över att det blev som det blev och skyldighet väcks till liv och plågar mig till tårar...