Kontinuerligt elände.

ångest, ångest, ångest.. tittar mig i speglen och får tårar i ögonen. känner på min kropp och får tårar i ögonen. ser alla blickar och tar på mig en pösig tröja och stänger den. vill inte ta på mig mina nya jeans för att de är 3 storlekar större i år än förra året. tänker på rakblad och det kliar i fingrarna. får ångest och vill ta upp rakbladet.


Även om jag inte har skurit mig sen i slutet av maj så tänker på rakbladet och blodet varje dag, varje timma och varje minut.

Allt kommer tillbaka med sån kraft att jag flyger bak i stolen. Jag vet inte riktigt om jag klarar det här även om jag försöker vara positiv. Dessutom ska jag läsa en kurs extra så jag får 50 poäng för mycket. Klarar jag det? Det vet jag inte! Det känns som jag går ovetandes genom mitt liv hela tiden jag vet ingenting, jag vet inte ens rikigt vad jag känner, det bara känns och det känns jobbigt! Helst av allt skulle jag bara vilja ligga i sängen och dra täcket över huvudet. Tyvär får jag ångest av det med.

Mitt "nya" liv har börjat förresten. Jag ska gå ner tio kg till jul. Så jag har börjar springa. Känns bra. Jag klarar inte av att se mig i speglen längre. ÅNGEST ÅNGEST ÅNGSET. Sen har jag blivit vegetarian också, TÄNK PÅ DJUREN! Kanske mår bättre av att vara det, kanske inte. Det märker vi om ett tag.

Men mitt liv verkar ganska kaos och jag blir bara mer och mer stressad över det. Jag vet ingenting.

Som sagt "I got lost in myself again."

avstängd, avstängd och åter avstängd en hel jävla sommaren och det tar en dag för all ångest, all panik och all ensamhet att springa ikapp. Jag vet inte om jag orkar allt från början igen. Jag kommer inte överleva det. Det gör för ont. Alldeles för ont.

Alla krav och alla kurser man ska läsa. Projektarbete och det ena och det andra. Gråten kom redan på informationen. Hur ska det då bli sen? Känns inte bra att börja gråta första dagen i skolan, speciellt inte för en lärare jag inte har haft innan. Vill bara försvinna...