Shining- Längtar bort från mitt hjärta

För varje jävla steg jag tar, så ligger du där och lurar
fummlar mig in i blindo, väck från mitt ödets stig
min galenskap till ett lugn, mitt vansinne till ett handikapp
du malplacerade känslobank:
jag vill döda dig, jag skall döda dig, jag måste döda dig

visa mig din värld, och jag skall förstöra den
blotta mig dina drömmar, och jag skall rasera dem
avslöja mig dina glädjekällor, och jag skall mörda dem
du malplacerade fitta till känslobank:
jag vill döda dig, jag skall döda dig, jag måste mörda dig

Beskrivning...

Dom säger att jag varit trasig
Aldrig har jag varit hel
Dom säger det är nåt med benen
men ingenting har någonsin
varit mer fel

Dom säger att jag varit elak
Alltid har jag varit rak
Dom säger det är nåt med hjärtat
men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag

Dom säger jag varit farlig
Alltid har jag varit svag
Dom säger det är nåt med mitt huvud
men ingenting har någonsin
varit så nära ett svar

Frågor som gnager i mitt huvud!

Tänk att sådant kaos kan vara så bra utåt. Jag har levt med ett kaos i 6 år, allt har varit så bra på utsidan. Ingen har märkt något. Mamma har mått sämst, jag har mått sämst, pappa har mått sämst och min bror har mått sämst. Men ingen har sett något. Eller har de sett? Men inte sagt något? Folk är rädda för sanningen i dag, det är det som skrämmer mig. Ingen har reagerat. Eller ingen har vågat reagera. Alla har trott att vi är den lyckliga familjen med hyffsat med pengar och en underbar fritid utan problem. Så fel. Så fel de hade. Skenet bedrar så att säga. Frågan jag ställer mig är varför ingen har sett? Jag har skurit mig i 5 år, endel har sett det, men ingen har gjort något. Varför? Ingen vågar? Mamma är ostabil, har folk sett och skitit i det? Har de inte vågat? Vi har spelat ett spel utåt, visst det har vi. Men ändå. Mammas och pappas vänner har de inte undrat varför mor och far har dragit sig för att träffa dem? Eller har de bara skitit i det? Mina vänner har sett och endel har gjort något, men vad hände sen när någon vuxen har fått reda på det, ingenting, allt har soppats under mattan!

Jag är trött på det här nu. Jag vill ha hjälp och jag tycker inte att jag får tillräckligt med hjälp. Måste jag göra något brutalt för att någon ska höra mig?

Visst jag har endel som hjälper mig, men räcker det? Det blir ju inte bättre!

Älskade lillebror..

  • Jag vet att jag flyttade i från problemen och du fick stanna kvar.
  •  Jag vet att du har bett mig stanna hemma på kvällar för att du inte vill vara hemma själv med mamma och pappa.
  • Jag vet att du säger nej till kompisar för att du är rädd att mamma ska försvinna.
  •  Jag vet att mamma väcker dig på nätterna och beklagar sig över att andra människor är emot henne.  
  • Jag vet att du läser min blogg och säger att datorn inte funkar för att mamma och pappa inte ska läsa den, för att skydda dem mot sanningen.

Jag kanske skulle ha agerat annorlunda och brytt mig mer om dig. Men en sak är säker jag kommer aldrig sluta älska dig av hela mitt hjärta och jag kommer inte lämna dig.

 En dag kommer jag dö, men jag kommer finnas i ditt hjärta i ditt psyke. Jag lämnar dig aldrig!

image13


Soil's song

Det gör ont. Min kropp gör ont. Jag vet inte riktigt vad det är för känslor, jag kan inte sätta ord på dem. Men de gör ont. Arg? Ledsen? Sorg? 

Allt har liksom gått upp för mig på något sätt. Det kommer inte bli bättre. Hon kommer inte inse. Jag kommer fortsätta sjunka, lägre och lägre.

Det blir helt enkelt inte bättre. Drömmen är så långt borta.

Nu när jag har insett detta gör det jävligt ont. Det trycker i bröstet på mig. Mitt huvud dunkar av smärta. Det värker i hela kroppen. Mitt huvud går på helvarv dygnet runt. Jag kan inte sova, även min lugnande medicin. Jag kan inte koncentrera mig på lektioner och när jag ska plugga. Jag kan inte umgås med folk som jag vill. Jag säger inte så mycket. Jag är inte den jag var förr. Det kommer jag troligtvis aldrig bli igen. Så ni som vill se den gamla jag, ni kan ge upp.

Kanske blir en för tidig död. Eller att jag gör något brutalt. Jag har knappt ork att skada mig själv längre.

Det känns som min kropp sätter stopp och att det kanske är tid att gå.. Kanske är tid att evakuera..


Min själssong är sjungen..


Katatonia- Soil's song

False
The dream is so far
Come and take the consequence
Few things are as certain
Winter stays
Opressive wait

Evacuate
Assemble here
Soil's song
In you throat
Future death
In your reach
Who's first
OK

Mask
Your face well hidden
Keep your last words in your hand
Fold it and open up
Time to go
Release the glow


rädd

Jag är rädd för allt. Skolan, människor, sjukhus.. jag är rädd för framtiden. jag är rädd för vad som ska hända med mig. Jag känner mig annorlunda och vet inte vad jag ska göra åt det. Det kvittar vilka jag umgås med så känns det som jag inte passar in.

Det kvittar om jag är med människor jag tycker om, eller jag inte tycker om så känner jag mig ensam. Det är verkligen inget illa menat till dom, utan den känslan finns ständigt med mig och den är fucking BRUTAL.

Det finns så mycket jag vill säga till folk omkring, så mycket jag vill be om ursäkt för. Jag vill helt enkelt be om ursäkt för den jag är och för det jag gör. För folk blir sårade av mig. Hela tiden. De blir ledsna. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

RSS 2.0