Kontinuerligt elände.

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

Tankar som inte försvinner, smärta som plågar mig ständigt och sår som blöder. Varför fortfarande, kommer det någonsin att sluta?

Jag gör hela tiden saker jag inte vill. Uppenbarligen gör vad som helst för att hata mig själv ännu mer. Är det någon som ser det?

Självförakt.
Självhat.


Fel på mig.
Det är mitt fel.
Jag skulle gjort annorlunda.


Fel, fel, fel.

I dag är jag ledsen.

/S

Med gråten i halsen sitter jag på mitt rum och inser att jag har tappat min förmåga att skriva, tänka logiskt och analysera. Jag försöker göra klart de två inlämningarna som skulle varit inne för två veckor sen och plugga till matteprovet som jag har i morgon men det går inte. Jag känner mig hopplös och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag önskar att jag bara hade lite ork till. BARA LITE. Jag slutar ju skolan i morgon. Sen är det lov. Jag behöver bara göra dom här sakerna sen är jag klar. Men jag kan inte, det har tagit stopp.

Hjärnan har kollapsat. Den är kaputt, fungerar inte och vill inte som jag vill. Reaktionen blir att jag gråter och känner mig totalt jävla värdelös. Mina hjärnspöken spökar ännu mer när det blir så här, när jag inte ens har min tankeförmåga. Den som aldrig har svikit innan gör det när jag behöver det som minst.

Det värsta är att jag inte vet varför...

Christian Kjellvander, positivt överraskad. Dock smittar din sång, dina texter och ångesten som lyser om dig av sig på mig. Jag är som en kanal där allt får komma in, allt som alla andra känner känner jag. Kanske för att bara få mina egna känslor att kännas. Jag kanske bara påminns om mitt eget liv, mina egna känslor och mitt eget huvud när jag ser/hör någon som låter/ser ut att ha ångest!

Frågan är vilket som skulle vara det bästa?

Jag vill inte vara skadad, men jag är det. Såret, skadan som jag har kommer alltid finnas där. Jag måste lära mig att acceptera dem och hantera dem. Även fast så många tror att bara för att jag inte skär mig just nu, längre? så mår jag bra igen. Det är inte så! Jag kämpar varje jävla dag, mot mig själv, mot mina tankar och mot mina känslor som har orsakats av de svek och lögner som jag har varit med om och ovetskapen om hur dagen kommer bli.

Jag mår fortfarande inte bra. På ett sätt mår jag sämre än vad jag gjorde när jag skadade mig själv som värst, men i den här världen verkar det som att om man inte gör något extremt som syns på utsidan av kroppen så räknas det inte, för då är allt bra, eller?

Bara för att jag har ett leende på läpparna betyder det inte att jag har ett leende inom mig. Jag vill inte släppa in omvärlden igen! Jag vill inte ens släppa in mig själv i min själv igen. Hur konstigt det än låter. Jag vill liksom inte komma i kontakt med mina känslor på riktigt, jag orkar inte det. Jag släpper upp lite grann, låter det pysa ut lite, men så fort det blir lite, lite för mycket stänger jag direkt.

Peace out / fastkedjad på obestämd tid.

I dag har jag funderat på grupptilhörighet. Dom säger att man mår bättre när man känner att man tillhör någon grupp av något slag. Vad tillhör jag, Trasdockorna? Ostabila människor? Skolan? Jobbet? Är det grupper som jag verkligen mår bra av?

Måste man verkligen tillhöra en grupp människor? Jag vill inte det. Varför kan inte bara människor ses som egna individer, varför måste man slänga in dem i en grupp och ge dem ett namn och en stämpel för att de ska må bra. Är det egentligen någon som mår bra av det? Någon som vill bli sedd för den individen den är, som ingen annan, absolut ingen annan är som mår nog inte så bra av det.

Jag vill inte bli stämplad och placerad i någon grupp för jag skulle bara bli deppig av att veta vilken grupp andra skulle sätta mig i. För jag vet det egentligen, men uttala det inte!

De dagar som har gått har jag verkligen inte förstått mig på mig själv. Har gjort saker mot min vilja många gånger. Har ljugit mig i genom ett och ett halvt möte på psyket, har haft rejäla humörsväningar som har gått ut över både den ena och den andra, varit så fruktansvärt förbannad och irriterad! Inte gått i skolan för den verkar ha raserat, måndag- en lektion, tisdag- två lektioner, onsdag- ingen lektion, torsdag- en lektion och fredag- ingen lektion. Inte för att jag är så jävla pepp på skolan, men om jag är där så känns det iaf som jag har gjort något. När jag inte är där så ligger jag och tittar på film eller kämpar mot den revolution som pågår i mitt huvud och i mina känslor. Mår inte alls bra just nu. Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Sömnen lyser i sin frånvaro och självskadebeteendet kommer allt närmre. Håller i dom varje kväll nu.

Hela mitt liv är brutalt frustrerande just nu.

Jag tror jag börjar få nog på riktigt. Speciellt av mig själv.

Allt känns tungt som bly just nu. Det går inte prata med mig, jag kan inte prata. Kan inte koncentrera mig på ett samtal. Min hjärna fungerar inte, det finns så mycket att säga men jag säger ingenting.

Vi röker bort vår sorg men den slår oss dagen efter.