Glöm inte bort att du är värdelös
När jag väl går till skolan så känns det som jag ändå inte presterar något. Jag sitter där på lektionen och försöker anteckna och koncentrera mig, men det går inte. Ångesten börjar klia i ben och armar. Paniken växer i bröstet och värdelösheten slår till som en basebollträ i huvudet och hela kroppen. Rösterna i mitt huvud skriker: " Du är värdelös, du är värdelös." Jag kan inte bara sitta där helt paralyserad. Tar upp mp3:n, min lärare tittar lite på mig. Men det är väl bättre att jag tar upp den än att jag springer därifrån?
Jag vågar inte springa heller. Då skulle ångesten styra mitt liv ännu mer och alla skulle tycka att jag var helt jävla dum i huvudet.
Men med lite eftertanke så tycker de nog det ändå. Jag är typ aldrig i skolan och helt plötsligt dyker jag upp igen. De tänker säkert: "Hon går aldrig i skolan, jävla problembarn som skiter i allt och tycker synd om sig själv."
De vet inte vilket heltidsjobb jag har. De vet inte att jag jobbar varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund dygnet runt för att överleva. Och jag vill inte säga det till dem heller.
