Kontinuerligt elände.

Smärtan och ångesten tar över igen. Rakbladet ligger i min hand och förväntar sig att användas. Jag vill, jag vill och jag vill. Vet inte varför jag låter bli, det gör så ont. Klarar inte av att få reda på saker som min barndom, som jag vet har påverkat mig omedvetet sen jag föddes, att bli lämnad som 1,2 och 3 åring på ett golv sittandes och titta på sin mamma när hon mår sämst, när hon lider av svårt ångest. Det är inte rätt, och veta att det har påverkat den jag är i dag brutalt mycket. Jag klarar inte av att få veta sådana saker nu. Det är för mycket just nu, jag kan inte hantera sitationen. Det går inte. Det gör för ont.

Välkommen till Pulvercity

Det vilda livet i den gråa staden
bland dessa lyckliga puckon
Isolering har blivit ett beroende
för att undgå de som stör mig

Leenden, tindrande ögon,
vänliga hälsningar får mig att vilja spy
Uppmärksamhet som de trånar efter,
har ingen betydelse för mig

Vända andra kinden till?
Älska min nästa?
Hjälpa mina medmänniskor?

Är det svårt att se föraktet och
avskyn gentemot dig i mina ögon?
Njut av era kassa liv, men tro inte
för en sekund att ni är speciella

Ni skulle bara veta vad som döljer sig
bakom mitt kranium,
hur min syn på saker och ting ser ut,
och vad jag är kapabel till

Saltvatten

Alkoholen är min enda vän,
när minnena av vår tid tillsammans hemsöker mig
Det enda som ekar i mitt huvud
är hur min situation har försämrats
Konstans frågar jag mig
vid vilket tillfälle det var som allting gick fel

Du lämnade mig ensam
med fyrtio köttsår, som ärrat mig för livet,
plus det obotliga såret i mitt hjärta
som fortfarande är öppet
Om du någonsin kommer tillbaka
så mördar jag dig hämndlystet med glädje

Jag hänger inte med i svängarna. De senaste dagarna har jag pendlat mellan ångest, mycket ångest och typ hyperglad, nästan manisk. Verkligen skitjobbigt. Jag vet inte riktigt varför. Jag känner inte igen mig själv.

Dessutom var jag ute i lördags. Jag blev skitfull bara på en gång, jag fattade inte vad som hände. Helt plötsligt hade jag ångest och låg på marken och hyperventilerade och fattade ingenting nästa sekund spyr jag för att jag för jävla full. ( Att jag spytt på fyllan har inte hänt på år) Skitpinsamt och jag typ har världens ångest över detta med. Varje gång jag tänker på det så känner jag tårarna.  Dessutom dom som såg mig. Förstår om ni backar. Jag är trött på mig själv och orkar snart inte mer.

Skolan går ju inte direkt bra denna veckan heller, förstår om människor i min klass tycker jag är småjobbig asså .. Kan inte koncentrera mig för fem öre antingen sitter jag där med min kära mp3 helt borta i mig själv eller så skrattar jag och skriker. Jag fattar ingenting.

SKJUT MIG och min malplacerade känslobank.

Soko- I'll kill her.




Anthony and the Johnsons- Hope there's someone

Jag har tänk endel på Salsa på sistone och mina älskade hästar överhuvudtaget. Det hade varit mycket lättare att komma över det om jag hade fått välja att sluta med dom själv. Men jag fick inte det. Hon tog min älskade Salsa i från mig och jag kommer aldrig få tillbaka henne. Jag kommer inte få eller kunna köpa en egen häst heller. Jag saknar det fruktanssvärt mycket och framför allt Salsa. Jag såg min framtid med hästarna, jag gjorde allt för att få ha henne kvar. Men det gick inte hon tog dig i från mig. Jag fick aldrig den chansen att bli så bra som jag ville. Jag kom en bit på vägen. Men jag fick aldrig riktigt försöka. Och det gör så jävla ont. Allt hade varit mycket lättare om jag hade fått välja själv.

Hon förstörde mina drömmar och tog min framtid som jag ville ha.

She stole my future she broke my dream.



Det gör så ont. Allt gör ont. Ångest kommer och finns där hela tiden. Blir inte av med den. Så fort det är något som går mig lite emot så börjar jag gråta. För jag håller allt inom mig och det svider och kliar. Jag vill inte ha det där. Men det finns där.

Dagens hat: Ordet BORTVALD.

Vill jag välja att tro på att livet är/kan vara bra? Kan man välja det?

Vill jag välja att tro att jag kommer klara att leva livet normalt? Jag kan välja att tro det, men då kommer jag bli beviken om det inte är så.

Jag vill inte gå i skolan, men jag vill ändå inte hoppa av skolan, jag vill inte jobba, vissa dagar vill jag inte se eller höra människor. Jag vill inte träffa min familj, jag vill inte träna, jag vill inte äta, jag vill inte ta tag i mitt liv. Jag vill inte prata om alla problem, jag vill inte ha några problem, jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö.