kärlek...
Kärlek gör fruktansvärt ont, speciellt när jag sällan känner mig älskad även om någon säger att den älskar mig.
Det är ett stort problem, jag känner mig bara som en jävla stor finne i röven för att jag vill ha bekräftelse hela tiden. Och när det sen känns som om han inte ens är kär i mig utan behandlar mig som en vän, ringer inte även om han säger att han ska ringa eller höra av sig, skickar inte sms, skriver några meningar på msn sen försvinner. När vi väl ses så är det bra. Men där emellan? När man försöker bestämma något till exempel att vi ska ses känns det inte speciellt engagerat, vill han ens träffa mig? Saknar han mig? Älskar han mig lika mycket som jag älskar honom? Jag kanske är hård, men känslan tar sönder mig. Kanske måste jag acceptera för att vi ska kunna vara tillsammans? Men hur svårt är det att lyfta luren och ringa någon man älskar?
Det största problemet är att jag är helt såld, har aldrig känt så här innan så jag kanske bara är rädd för att han ska lämna mig därför, för jag vet att det skulle krossa mig helt. Jag skulle bli helt förstörd.
Kärlek- djävulens påfund.
