det rullar på med både det ena och det andra.
Ja fy fan. Jag hatar att jobba, inte själva jobbandet men där jag jobbar. I mitt pappas företag på ett café. Mina arbetskamrater är mina två fastrar, en kusin och tre andra utomstånde. Jag är sist in och yngst, vem få ta skiten när något är fel? Jo, självklart jag. Det tär på mig. Jag mår inte så bra som alla tror. Jag är bara näst intill helt avstängd. Så fort jag känner efter så bubblar ångesten till hundra. Och det är när jag känner efter lite. Jag är rädd, jävligt rädd för hur hösten ska bli när jag kommer från Vetlanda och kommer i från allt där som påminner mig om saker jag inte vill bli påmind av. Jag känner en inre stress varje gång jag är där, kan inte riktigt slappna av och kan definitivt inte känna efter. Det går bara inte. Jag har min ångest. Jag känner den varje dag. Men jag är speciallist på att stänga av, inte känna efter, trycka ner. Dock är jag ganska bra på att falla rejält efter varje gång jag har stängt av, speciellt efter att ha varit avstängd ett längre tag. Vissa dagar är jag väldigt nära att bryta i hop och inte orka mer. Men på nått jävla vänster står jag ut, jag vet ju att jag få ta tag i det sen när skolan börjar när jag kommer tillbaka till växjö på heltid. På ett sätt skönt, på ett sätt åt helvete med det.
Jag jobbar och jobbar och åter jobbar hela tiden. Är ledig två dagar fram till skolan börjar. Det är inte alls kul. Jag vet inte ens vad jag ska göra med pengarna jag får. Inte en jävla aning. Jag ser ingen glädje i någonting nästan. Humörsvängningar har jag som ett litet UFO, styr inte över det. Jag hinner inte ens med själv och då ska vi inte prata om min kära pojkvän som får ta mycket skit. Jag har nämligen insett att jag är en fruktansvärt krävande människa. Jag tar ganska mycket och ger inte så mycket tillbaka. Vilket jag inte alls trivs med. Men det känns som jag inte riktigt kan ändra på det. Jag har alldeles för mycket annat. Till exempel att överleva sommarn överhuvudtaget. Mitt liv går ut på att jobba i veckor och umgås lite med pojkvän. På helgerna och i bland i veckorna med supa så mycket som möjligt att inte känna efter så mycket.
Det var ju ett tag sen jag skrev här heh. Ska försöka bättre mig. Det blev dock lite osammanhängande kände jag, Men så är det. Ska fundera en stund på om jag ska skriva nått mer. Det här får räcka så länge. Ha det.
/S
Jag jobbar och jobbar och åter jobbar hela tiden. Är ledig två dagar fram till skolan börjar. Det är inte alls kul. Jag vet inte ens vad jag ska göra med pengarna jag får. Inte en jävla aning. Jag ser ingen glädje i någonting nästan. Humörsvängningar har jag som ett litet UFO, styr inte över det. Jag hinner inte ens med själv och då ska vi inte prata om min kära pojkvän som får ta mycket skit. Jag har nämligen insett att jag är en fruktansvärt krävande människa. Jag tar ganska mycket och ger inte så mycket tillbaka. Vilket jag inte alls trivs med. Men det känns som jag inte riktigt kan ändra på det. Jag har alldeles för mycket annat. Till exempel att överleva sommarn överhuvudtaget. Mitt liv går ut på att jobba i veckor och umgås lite med pojkvän. På helgerna och i bland i veckorna med supa så mycket som möjligt att inte känna efter så mycket.
Det var ju ett tag sen jag skrev här heh. Ska försöka bättre mig. Det blev dock lite osammanhängande kände jag, Men så är det. Ska fundera en stund på om jag ska skriva nått mer. Det här får räcka så länge. Ha det.
/S
