Suveränt och sakralt, och totalt...

Stilla, smärtsamt men så stilla. Pang så inser du att du inte är den du trodde att du var. Du hamnar i det stilla men smärtsamma. Du inte kan röra dig. Du känner att du andas men ögonlocken är stilla, helt stilla.
Dina tankar finns där men du vet inte till hundra procent vad det är du tänker. Din blick är så stilla att de oranga plattorna som golvet i duschen är kaklat med börjar ändra färg. Det skiftar i gult, blått, grönt och svart.
Och vattnet rinner längs din kropp men du känner inte om det är varmt eller kallt. Du är så levande men ändå så död.
Dina känslor är ohanterliga men du är så stilla. Du förmår inte röra dig. Du kan inte hantera dom men det enda som förändras är din andning. Det är också det enda beviset på att du fortfarande lever. Du vill inte men måste acceptera detta faktum.
Att dina sår fortfarande är öppna. Du är ärrat för livet och ditt obotliga sår i hjärtat kommer vara med dig tills din andning blir så stilla att den inte finns längre.

Ingenting kommer bli som förut. Du har förändrats och du är inte den starka som alltid finns där. Inse dina begränsningar och acceptera dom för du kan inte fly från eller ändra på den du är hur mycket som helst. Även om detta faktum är helt oacceptabelt.

RSS 2.0