när du lämnar mig

Jag gråter, gråter och gråter hela tiden. Jag vet inte riktigt vad som händer. Men känslan av att inte räcka till plågar mig. Det plågar mig nått så in i helvete. Känslor som bara överväldigar mig, skrämmer mig och gör mig svag.

Plötsligt så är det en bild på massa piller tillsammans med en flaska sprit. De står framför näsan på mig, De åker ner och kommer aldrig mer upp precis som min kropp.

Jag vaknar upp ur min plötsliga tanke och förstår absolut ingenting. Frågar mig själv vad det var som precis hände? Varför?

Rakblad, knivar, glas är det nästa som kommer upp, och jag förlorar den så kallade verklighetsuppfattningen igen.

Varför? Det som var okej för en vecka sen. Det var okej bara för tre dagar sen. De bra timmarna är för få, och har för hög frånvaro. Ständig ångest. Jo tack att få veta gjorde känslan ännu värre. Måste ni ta det sista lila hopp jag har kvar ifrån mig?

Jag längtar


Bitter? No I just love to complain.

När man är likgiltig, ledsen, kaotisk eller totalt trasig så vill man inte vara det, men när man är glad så trivs man inte med det för att man har varit likgiltig, ledsen, kaotisk eller totalt trasig för länge för att trivas med att vara glad.

Let my shoes lead me forward

Jag sitter och lyssnar på ett väldigt bra band vid namn saturnus. Men jag måste säga att deras engelska är fan ingen höjdare. Martina och jag satt och läste texterna i går, i bland verkar det som om de har skrivit texterna på danska och sen bara översatt rakt över till engelska utan att tänka på att det ska bli rätt. I vilket fall som helst så har jag för första gången på länge hittat ett band med låtar som får mig att känna igen. Det var väldigt länge sen. Det finns inget bättre än när man kan sätta på musik och musiken får en att bli som en stor gigantisk känslobomb som exploderar lite i taget. I bland lite för fort och i bland lite för sakta. Nästan aldrig lagom, men det gör inte så mycket för det är bättre det än att inte känna något alls.

Att inte känna alls får mig att må dåligt, det känns som jag inte är någon när jag inte kan känna. Bara en identitetslös grå massa. Jag gör saker men känner mig som en robot. Det är ändå inte jag som gör sakerna. Jag sitter mest ovanför och tittar på. Precis som om det var någon annan som gjorde det.

I dag känner jag mig kall, jag sprider ingen värme och glädje i dag, har mest ångest över sakerna jag gjorde i går när jag va fullare än fullast. Får flashback från toan där jag låg och spydde halva kvällen. Jag tycker inte om mig själv i dag alls.

Livet i sig är vackert, men det finns väldigt många fula saker i det.

Ständig ångest.

Den ständiga ångesten beror på mina egna problem. Ingen annans. Men som det ser ut nu så bidrar alla andras skit till min ångest också.

Rädd för vad människor är kapabla till. Jag vet inte om jag orkar  leva ett liv där jag får se saker som gör mig rädd för människor. Jag känner bara att jag har inte levt halva min livstid, om jag dvs ska fortsätta leva, och jag har redan varit med om saker som vilken människa som helst skulle i frågasätta om det verkligen är sant.

Jag tycker inte att det ska vara så.

Jag fick frågan i dag "Hur mycket ska du klara av?"

Hur mycket ska jag klara av? 
Jag önskar att jag visste svaret på den frågan. Eller vill jag verkligen veta?

Det finns två människor som jag just nu klarar av att ha en relation till i den stan, i den umgängeskretsen. Det är de två som i allt mörker får mig att vilja leva. Det är de två som jag kan ha en bra relation till där jag känner att det inte är problemen som håller oss samman. Det är där båda parterna i sig kan hålla en vettig relation till mig, vi tar inte över varandras problem dock bryr vi oss väldigt mycket om varandra, kan trösta varandra och ta hand om varandra. Men vi tar inte över varandras problem! Det är tur för just nu bränner tårarna mer än någonsin och ångesten bara stiger och jag ifrågasätter mig själv igen.

Hur mycket ska jag klara av?



-----------------------------------------

Jag saknar dej så att det gör ont, vill bara ditt bästa och att vi kan vara tillsammans så mycket som det går. I all misär så är du obeskrivligt vacker.



Håll ut
Stå ut med mig

Stå ut med mig
Jag behöver dig

Gråtoner.

Kaos.


Spegelbilden blöder ur skuggorna som späds av tårar
Strimmor av ljus, likt klingor av stål
Karvandes genom nattens passager
Reflekterade i skalpellens blad
Mörkret förblöder
Skuggor betraktar
Dess reflektion från skyn bejakar
Nattens sår som sakta förmultnar


http://www.youtube.com/watch?v=a3V9V7v7zJQ&feature=related


....

Dom säger att jag varit trasig
Aldrig har jag varit hel
Dom säger det är nåt med benen
men ingenting har någonsin
varit mer fel

Dom säger att jag varit elak
Alltid har jag varit rak
Dom säger det är nåt med hjärtat
men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag

Dom säger jag varit farlig
Alltid har jag varit svag
Dom säger det är nåt med mitt huvud
men ingenting har någonsin
varit så nära ett svar

RSS 2.0