Kontinuerligt elände.

Läskigt.. allt går emot mig.. och tack som fan morsan för att spärrar mitt studiebidrag utan anledning nu kommer jag säkert klara mig bättre.. NOT.. jag blir så besviken .. känne inte som jag har någon mamma längre.. hon skiter i mig totalt och gör allt för att mitt liv ska bli ett helvete..

Ni försöker få mig dit.. jag kanske borde, men vågar jag ? det är en fråga som jag har tänkt på länge nu .. vågar jag?

Jag är så jävla rädd och det ända jag vill är att försvinna.. jag vill bara inte finnas.. :S

Förlåt för att du ser mig så där
förlåt för mina kvävda skrik
förlåt för att jag är till besvär
förlåt för min ständiga panik

förlåt för att jag alltid sårar
förlåt för rakbladet i min hand
förlåt för alla mina bittra tårar
förlåt för att jag vill dö ibland

förlåt för att jag bara låtsas-ler
förlåt för den ångest som jag har
förlåt för att ärren blir allt fler
förlår för att jag är så onårbar

förlåt för min fejkade fasad
förlåt för att livet är så svårt
förlåt för att jag vill vara glad
förlåt för att jag försöker så hårt

...och jag kommer absolut ingenvart.

Det började när jag gick i sjuan, en kompis och jag snackade och båda mådde dåligt, men skillnaden var att hon hade börjat skära sig. Vi satt på mitt rum hon skärde sig och sa åt mig att testa. Jag gjorde det och på sätt och vis ångrar jag mig, men ändå inte för rakblad är fortfarande en av de viktigaste sakerna i mitt liv.

Allt kom i gång på riktigt på sommarlovet mellan sjuan och åttan, jag skar mig i princip varje dag. Sen har det gått i perioder, ibland skär jag mig varje dag ibland kanske inte på veckor, månader men det jag tänker mest på under dagarna är rakblad, jag kan inte släppa tanken, det går inte ens en timma utan att jag har tänkt på de små vassa sakerna som man borde ha en stor respekt för.

Nu går jag i tvåan på gymnasiet och jag skär mig fortfarande nästan varje dag, jag kan inte sluta. Det går inte. När ångesten och paniken tar över och man inte vet vart man ska ta vägen så finns dom alltid där. Oftast hjälper det. Jag blir lugn och blir oftast helt okej. Lite skakad men ändå okej.

På sätt och vis vill jag sluta, frågan är hur. Man blir beroende och tänker vad fan händer om jag inte skär mig, vad gör jag då? När allt bara trycker innanför bröstet det enda man vill är att det ska sluta och ibland vill man helt enkelt bara försvinna. Men oftast så skär man sig inte för att dö, utan för att överleva

fredag kväll sög.. den sög verkligen . deckae i soffan klockan kvart över tio med ångest.. vaknade vid åtta och började jobba vid tio.. enda jag kunde tänka på i de sex timmarna jag jobbade var rakblad.. kunde inte släppa det.. det gick inte..

spelningen va skitbra.. allt var okej.. tills vi kommer hem då börjar tankarna ... de slutar inte.. jag kan inte lsäppa det.. jag vill men samtidigt inte..

det gjorde ont i mig.. sen kom den utlösande faktorn.. det gick inte mer.. panik.. oanik sönder och samman .. det slutade i kaos.. :/ blod..

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doing here?
I don't belong here

I don't care if it hurts
I want to have control
I want a perfect body
I want a perfect soul 

vet inte vad som händer med mig.. allt är kaos.. tankar hit och tankar dit.. jag blir fan rädd för mig själv.. det är nått som inte stämmer.. det kliar i hela jävla kroppen och kryper..

sen sitter det en fet spindel på mitt rum.. så jag kan inte sova där.. har utvecklat nån slags fobi för spindlar.. visst jag har alltid tyckt att dom är obehagliga.. men nu är det extremt .. får rysningar och panikkänslor så fårt jag ser en spindel.. :/