Livet är upp och ner.
Min kropp funkar inte som den ska och då ska vi inte bara prata om hjärnan den är kaputt. Har sovit ett dygn varit vaken några få tillfällen. Det är inte normalt. Hjänan har fått spöken som förstör allt.
Ska snart till vetlanda igen och jobba i dag från halv tre till sju sen hem och äta och sova sen gå upp och jobba i mon mellan 6 och 15. Känns inte så bra när jag är som jag är måste jag säga.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga som jag inte har sagt innan, men rakbladen består precis som hjärnan dysfunktion. Monstret i den leker med mig som om jag vore en lealös liten docka. Ångesten finns där ständigt.
/S
Ska snart till vetlanda igen och jobba i dag från halv tre till sju sen hem och äta och sova sen gå upp och jobba i mon mellan 6 och 15. Känns inte så bra när jag är som jag är måste jag säga.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga som jag inte har sagt innan, men rakbladen består precis som hjärnan dysfunktion. Monstret i den leker med mig som om jag vore en lealös liten docka. Ångesten finns där ständigt.
/S
hope there's someone
Hoppas det finns någon som tror på mig. För jag gör det inte själv och fler och fler runt omkring mig verka tappa hoppet om mig.
Värdelöshet och hopplöshet styr mitt liv just nu.
Värdelöshet och hopplöshet styr mitt liv just nu.
uppdatering.
Det var länge sen jag skrev känner jag .. jag blir mest trött på mig själv för alla inlägg känns så..hmm..likadana? Känns som om jag upprepar mig hela tiden. Men sorry hörni för mitt liv är så, allt upprepar sig, alla mina dagar är väldigt lika allt från händelser till känslor.
Nu sitter jag hemma hos mina päron efter en hård lördagsnatt hemma i växjö. Det är verkligen skönt att bli så full så man inte vet vad man heter och inte kommer i håg någonting. Jag menar man spyr och sådär efter ett tag men eftersom man är så jävla full så kommer man ju ändå inte i håg hur äckligt och jobbigt det var dagen efter. Så helt enkelt rör det inte mig i röven.
Känslor är nått som styr mitt liv fortfarande och tyvärr är dom fortfarande inte bra. Skuld är något som kastas på mig och det verkar vara lika vanligt som att byta underkläder. Mamma är ostabil. Pappa är irriterad men försöker säga att han älskar mig emellanåt.. Det uppskattas men är svårt att ta in. Bror min är som vanligt, är fortfarande glad för att han inte får lika mycket som jag i den här så kallade familjen.
Jag är äntligen fått ut propavan, det var fan på tiden. Jag hatar att jag har varit på beroendeenheten. Speciellt när jag inte ens behövde gå dit egentligen. Allt blir så mycket svårare.. Och så säger jag till läkare och skötare och hit och dit att jag egentligen inte behövde gå där. Men det är ju ingen som tror på mig för förnekelse är ju en del av alkoholismen. ^^ Jag kommer även att gå kvar på psyket, troligtvis efter MASSA suckar och jobbigheter för den människan jag gått till i över ett år. Jag kan ju inte rå för att hon ska ha barn och att jag känner att jag inte är redo för att vara ett avslutat kapitel på psyk. Känslan av att inte bli tagen på allvar finns också kvar. För övrigt har jag brutit min skadefria period på 8 månader. Besvikelse från alla håll, ja. Men mamma och pappa vet inte om det, det är väl lika bra det antar jag. Jag tror inte att jag kunde bry mig mindre om jag ska vara ärlig.
Alkohol verkar vara lika vanligt som att duscha. Jag super skallen av mig varje helg. Drabbas ofta av panikångest dessutom, det som är sorgligast är att man vänjer sig. Suck. Jag borde inte dricka så mycket, men va ska man göra annars då? Knarka men det är ju fan inte bättre!
När det gäller skolan, så har jag en förmåga att inbilla mig att jag har kontroll över situationen men det som är det sanna är att jag verkligen inte har det. Tråkigt nog inser jag det, men fortsätter ändå att inbilla mig att jag har kontroll och förstränger sanningen. Kunde inte bry mig mindre om det heller.
Killar verkar inte ens vara värt att nämna. Om man ska nämna det så passar ordet kaos alldeles utmärkt.
men men nu ska jag gå och lägga mig för helt plötsligt fick jag reda på att jag ska börja jobba klockan 05.00 i natt. Det känns sådär asså. Hoppas ni uppskattar min uppdatering och läser den med nöje^^
Ha det...
Peace
/Stéphanie
Nu sitter jag hemma hos mina päron efter en hård lördagsnatt hemma i växjö. Det är verkligen skönt att bli så full så man inte vet vad man heter och inte kommer i håg någonting. Jag menar man spyr och sådär efter ett tag men eftersom man är så jävla full så kommer man ju ändå inte i håg hur äckligt och jobbigt det var dagen efter. Så helt enkelt rör det inte mig i röven.
Känslor är nått som styr mitt liv fortfarande och tyvärr är dom fortfarande inte bra. Skuld är något som kastas på mig och det verkar vara lika vanligt som att byta underkläder. Mamma är ostabil. Pappa är irriterad men försöker säga att han älskar mig emellanåt.. Det uppskattas men är svårt att ta in. Bror min är som vanligt, är fortfarande glad för att han inte får lika mycket som jag i den här så kallade familjen.
Jag är äntligen fått ut propavan, det var fan på tiden. Jag hatar att jag har varit på beroendeenheten. Speciellt när jag inte ens behövde gå dit egentligen. Allt blir så mycket svårare.. Och så säger jag till läkare och skötare och hit och dit att jag egentligen inte behövde gå där. Men det är ju ingen som tror på mig för förnekelse är ju en del av alkoholismen. ^^ Jag kommer även att gå kvar på psyket, troligtvis efter MASSA suckar och jobbigheter för den människan jag gått till i över ett år. Jag kan ju inte rå för att hon ska ha barn och att jag känner att jag inte är redo för att vara ett avslutat kapitel på psyk. Känslan av att inte bli tagen på allvar finns också kvar. För övrigt har jag brutit min skadefria period på 8 månader. Besvikelse från alla håll, ja. Men mamma och pappa vet inte om det, det är väl lika bra det antar jag. Jag tror inte att jag kunde bry mig mindre om jag ska vara ärlig.
Alkohol verkar vara lika vanligt som att duscha. Jag super skallen av mig varje helg. Drabbas ofta av panikångest dessutom, det som är sorgligast är att man vänjer sig. Suck. Jag borde inte dricka så mycket, men va ska man göra annars då? Knarka men det är ju fan inte bättre!
När det gäller skolan, så har jag en förmåga att inbilla mig att jag har kontroll över situationen men det som är det sanna är att jag verkligen inte har det. Tråkigt nog inser jag det, men fortsätter ändå att inbilla mig att jag har kontroll och förstränger sanningen. Kunde inte bry mig mindre om det heller.
Killar verkar inte ens vara värt att nämna. Om man ska nämna det så passar ordet kaos alldeles utmärkt.
men men nu ska jag gå och lägga mig för helt plötsligt fick jag reda på att jag ska börja jobba klockan 05.00 i natt. Det känns sådär asså. Hoppas ni uppskattar min uppdatering och läser den med nöje^^
Ha det...
Peace
/Stéphanie
