Kontinuerligt elände.

Jag har slutat känna. Är inte glad, inte ledsen, reagerar inte känslomässigt när det händer någonting. Det är skitjobbigt. Det känns som jag är nått som bara flyter omkring och finns men som inte existerar. Jag önskar att något kunde hända så jag känner igen. Nackdelen är bara att när man stänger av brukar det vara för att allt blir för jobbigt. Det innebär att när jag känner igen kommer det inte bli några trevliga känslor. Frågan är vad som är bäst att inte känna alls eller att känna massa jobbiga känslor. Men jag måste nog säga att det är bättre att känna alla dåliga känslor för då vet man iaf att man lever och existerar.

Att jag är sjuk gör inte saken bättre heller. Jag har legat och inte gjort ett skit de senaste tre dagarna. Jag tänker att jag ska plugga men av någon konstig anledning så gör jag det inte. Men jag bryr mig inte. Jag har ju inga känslor uppenbarligen. Suck.





Peace

/Stéphanie

Nu är det slut på det här jag bara sårar och gör folk ledsna.. Vad jag än gör så blir det fel.

Nu orkar jag inte mer..

Nu försvinner jag.. Ha ett bra liv.. Oroa er inte ni klarar er utan mig..



/S

Jag vet att jag har skrivit det innan. Men ordet och känslan BORTVALD, det är ett ord och en känsla som upprepas i mitt liv både en och tusen gånger. Det styr mitt liv. Råttorna säger att jag är bortvald, mitt huvud säger de bra dagarna att det inte alltid är fakta men känslan. Den förbannade äckliga känslan. Speciellt tillsammans med de dåliga dagarna. Det tar fan snart kol på mig.

Bara att se att två människor jag lever med, och umgås med går in på ett rum tllsammans, utan mig. UTAN MIG! Det gör ondare än vad jag nog egentligen förstår. För den där knappen jag har, som trycks in automatiskt i sådana situationer. Den där jävliga STÄNG AV- knappen.

Bara av att veta att jag har vart bortvald under min barndom. Att jag utav psykologi a att döma har en störning i den orala fasen och troligvis alla de andra faserna i barndomen också. Jag erkänner jag har störningar som påverkats av detta. Men betyder det verkligen att jag ska leva så här hela mitt liv? Jag kämpar och kämpar och försöker göra så gott jag kan för att inte flippa ut. Men hjälper det? Räcker jag verkligen till? Ska jag får leva med det resten av livet? Ja troligtvis så kommer jag få leva med det resten av mitt liv. Men ska jag lära mig hantera det? Jag vet inte om jag klarar det, med tanke på den stäng av- knappen jag har så kommer jag troligtvis inte kunna hantera det på något bättre sätt och stäng av sättet är inte bra alls.

Men det värsta jag vet är att vara avstängd. Jag hatar det. Men mina råttor finns där. Jag kan inte stänga av hur länge som helst för då äter dom upp mig totalt. Jag vill inte bli känslokall och grå som de flesta på våran jord. Men jag vill inte heller ta ansvar för alla runt omkring mig och visa känslor för alla. Livet är en balansgång, och kommer jag tror att jag kommer tappa balansen igen. Väldigt snart. För varje dag som går så kommer självskadebeteendet, ångest och råttorna närmre och närmre.

Bortvald. När folk inte har tid att lyssna på mig, när mina vänner ( som jag anser är mina vänner) säger att jag inte är en av deras närmsta vänner, när någon avslutar ett möte med mig för tidigt så jag känner att jag inte fått allt jag ville säga sagt. Eller när man känner att någon man pratar med inte tar en på allvar. När mina vänner inte hälsar eller pratar med mig. Det var några saker som får mig att känna mig bortvald.

Somna med ångest och vakna med ångest. Varför? Jag har drog lite slutsatser under gårdagen. För det första att jag inte kan sova som en normal människa utan propavan så det ska ändras på detta. Det andra är att jag är beviken, ledsen och arg för att människor runt omkring mig tror att jag mår så himla bra. Bara för att jag inte har skadat mig på ett tag betyder det inte alls att jag mår bra. Glöm det. Det är inte så.

 Jag är tillbaka i samma stadie som jag var ett tag i nian, då jag bara är helt förbannad på allt och alla, men jag skadar inte mig själv. Det känns som hela mitt liv återupplevs igen. Först är en period där jag bara är ledsen, hatar mig själv men håller allt för mig själv, efter det kommer en period som är relativt lugn, sen kommer perioden där jag hatar alla och verkligen bara är helt jävla arg hela tiden, sen kommer perioden där jag bara är superduper ledsen och råttorna kommer mer och mer igen och under den perioden börjar jag skada mig själv igen, efter det kommer den perioden där jag skadar mig själv hela tiden då mina små råttor regerar över hela mig.

I vilket fall känns det som att min liv bara går runt och runt  dom här perioderna. Det är fruktansvärt jobbigt.

Alkoholen är min enda vän,
när minnena av vår tid tillsammans hemsöker mig
Det enda som ekar i mitt huvud är
hur min situation har försämrats
Konstant frågar jag mig
vid vilket tillfälle det var som allting gick fel


Jag är förbannad och ledsen..

Det var ett tag sen jag skrev insåg jag för så där tio sekunder sen. Tiden sen jag skrev har varit som en berg och dalbana. Jag vet inte vad jag känner när jag väl känner något. Humörsväningarna ska vi inte ens prata om de är brutala. Jag tycker synd om dom som lever med mig. Jag kan minsann inte vara lätt att vara med. Och denna panikångest som drabbar mig oftare och oftare, den skrämmer mig. Jag vet inte vad jag ska göra åt den, min psykolog säger du måste andas i en fyrkant, eller låtsas att du blåser upp en balong. Hon säger också att jag måste lära mig att känna den innan den kommer. Hur jävla lätt är det då? Helt plötsligt ligger man där på marken hyperventilerar och musklerna drar eller så står man där benen skakar och hjärtat rusar som en galning. Hur lätt är det att känna det innan när allt går så snabbt? Klart i bland känner man det men det är ju mindre än hälften av gångerna. Suck. Och Mamma hon är lika skum som vanligt, fast närmare att falla än någonsin tidigare tror jag. Pappa är väl lagom ledsen. Han lever i ett medberoende har jag fått höra. Bror min han har kommit in i puberteten vilket visar sig i att han är förbannat kaxig mot mamma och pappa dock inte mot mig, ett leende på det:)

Skolan går sådär. Ena sekunder säger jag till mig att jag kommer klara det här och går ner till skolan, nästa sekund så inser jag att jag vet i fan om jag kommer klara det här. Jag ligger ganska mycket efter, kommer till proven och skriver från mitt eget huvud, vad jag tror är rätt och vad jag själv tycker eftersom att jag inte har varit på lektionerna och inte pluggat någonting alls. Nästa sekund inser jag att jag fått MVG på talet nationella i svenska. Jag är nöjd med betyget men jag är inte nöjd med hur jag framförde det jag tycker är så bra, det förtjänas att framföras bättre. Nästa sekund ser jag att jag fått ett poäng över G på naturprovet och inser hur dåligt det är. Och nästa dag ser jag att jag fått vg+ på en engelska artikel och undrar hur fan det gick till, för jag är ju värdelös på engelska.

Jag vill klara skolan, men orkar jag?

Helgerna är kaotiska, antingen jobbar jag och festar eller så jobbar jag inte och festar ännu mer. Drick mer mer och mer säger huvudet kroppen skriker NEJ FÖR HELVETE. Huvudet skriker sup bort allting. Kroppen säger i fran och jag får uppstötningar. Jag förstår ingenting.

Det gör ju inte livet bättre att min älskade vän försvinner i mon, är borta i minst ett halvår. På fucking behandlingshem. ah det gör ont, men jag förtränger det för jag orkar inte med dom känslorna också. Men då får jag dåligt samvete för jag måste ju vara ledsen?

Livet är hårt.

Hajpa
/ Pussen