Kontinuerligt elände.

Jag har alltid varit vältränad och varit nöjd med min kropp. ´Mitt sätt var att jag alltid tränade och skrek på tennisplanen. Pappa skickade mig till en idrottspsykolog för att jag hade "aggressionsproblem" på planen. Så fel de hade. Jag mådde skit och jag visste inte vart jag skulle göra av allt jag hade inom mig. Det enklaste var att ta ut det på planen och låtsas ha aggressionsproblem. Jag insåg efter ett tag att det var så. Gjorde allt för att flytta hemifrån. Och när jag väl hade gjort det vad hände då? Det blev fan inte bättre, jag slutade träna och slutade släppa ut allt inom mig. Jag blev en känslomässig bomb som bara väntade på att få explodera. Den exploderar succesivt varje dag och gör fortfarnade. Min kropp gick åt helvete jag ser ut som ett litet fetto. Min värsta mardröm har alltid varit att gå upp i vikt och inte vara tränad. Den har gått i uppfyllelse.

Jag skäms försöker klä mig mer i större kläder. Och nekar varje gång någon säger att jag har fin kropp. För jag tycker inte det. Jag jämför hela tiden med hur jag såg ut innan. Jag får ångest när jag tittar mig i speglen. Kämpar för att låta bli att titta, men ändå inte. Jag vill se hur jag ser ut för jag är rädd för vad folk ska tycka.

Jag är rädd, rädd för som kommer hända med mig.