Kontinuerligt elände.

Ensamhet på hög nivå. Läran om att vara med sig själv plågar mig fruktasvärt mycket. Jag vill inte vara med mig själv. Jag har analyserat mitt liv klart, alla mina misstag, varför jag är som jag är och varför jag tänker som jag tänker. Nu då? Människor säger att det kommer lösa sig. Min motfråga är hur? För jag vet ärligt talat inte hur det kommer lösa sig. Jag är bara en ensam liten människa som ingen verkar se i denna staden och jag vågar inte ge mig ut helt själv för att hitta vänner. Hur skulle det se ut? Ska jag gå ner på stan och gå fram till någon och säga: Hej, vill du bli min vän?

Nej jag skulle inte tro det. Det tänker jag inte göra. Jag kommer att lida i min ensamhet i den här lägenheten som jag bara få bo i till augusti, sen? Hemlös. Hell yeah!! Inte så lätt att skaffa lägenhet utan jobb.

I går grät jag igen, utan anledning eller hade jag anledning som ligger i mitt undermedvetna? Tårarna rann i vilket fall för mig själv och för dej hjärtat. Det gör ont i mig och jag har aldrig känt mig så här maktlös, hjälplös? Jag försöker hjälpa dig så gott jag kan, men det räcker inte. Jag älskar dej av hela mitt hjärta.

Hur ska jag få tillbaka mitt självförtroende för att kunna lyckas?