Ensamhet och övergivenhet.
Allt har varit så bra ett tag, visst har jag varit som en berg- och dalbana. Men inte som innan. Skadefri i två veckor minst. Tankar har bara gått till att tänka, " jag vet att jag kommer falla igen" sen har de även gott till "tänk om jag inte faller igen" när jag tänker så blir jag rädd, det som har varit min verklighet så länge, i flera år, det är min trygghet, det är när jag mår så som jag på något sätt vet hur jag ska hantera det. Men jag vet inte hur jag ska hantera saker när jag är glad eller inte skadar mig. Det känns på något vis som att jag inte är redo för att gå vidare än. Jag vill verkligen men jag vågar inte.
Allt har varit hyffsat fram tills i går. Jag sjönk med en hastighet som är så snabb så den inte ens finns. Tårarna bara rann, jag kunde inte stoppa dem. Jag kände det på mig redan på morgonen att det skulle bli en dålig dag. Jag var ledsen redan då och ångesten fanns där. Det som utlöste det hela var att jag inte hade någon skjuts till psyket och att jag kände mig ensam och övergiven. På grund av att X pratade med någon annan än mig och när hon hade pratat klart med den så skulle hon springa till nästa och hann inte prata med mig. Övengiven? Det gjorde så ont. Allt bara föll. Jag grät och grät och grät.
Robin jag vet att du säger att jag inte är ensam, men även om jag vet att jag inte är själv och att det är människor i min närhet som bryr sig, för det vet jag faktiskt så känner jag mig fruktansvärt ensam hela jävla tiden. Jag vill inte att det ska vara så här. Men just nu är det min trygghet och jag blir arg på mig själv när jag skriver att det är min trygghet för det borde inte vara så!
Men vafan ska jag göra?
Allt har varit hyffsat fram tills i går. Jag sjönk med en hastighet som är så snabb så den inte ens finns. Tårarna bara rann, jag kunde inte stoppa dem. Jag kände det på mig redan på morgonen att det skulle bli en dålig dag. Jag var ledsen redan då och ångesten fanns där. Det som utlöste det hela var att jag inte hade någon skjuts till psyket och att jag kände mig ensam och övergiven. På grund av att X pratade med någon annan än mig och när hon hade pratat klart med den så skulle hon springa till nästa och hann inte prata med mig. Övengiven? Det gjorde så ont. Allt bara föll. Jag grät och grät och grät.
Robin jag vet att du säger att jag inte är ensam, men även om jag vet att jag inte är själv och att det är människor i min närhet som bryr sig, för det vet jag faktiskt så känner jag mig fruktansvärt ensam hela jävla tiden. Jag vill inte att det ska vara så här. Men just nu är det min trygghet och jag blir arg på mig själv när jag skriver att det är min trygghet för det borde inte vara så!
Men vafan ska jag göra?
press, stress, press, stress
japp fy fan .. alla uppgifter, prov, inlämningar klara utan en. Den ligger på mina axlar och jag vill inte göra den. Men jag måste annars får jag inte ledigt till sweden rock som börjar i mon dock på onsdag för mig. Helgen har för övrigt varit hyffsat. Tillbringat den med underbara människor. Jag är fortfarande som en berg och dalbana. Men det är väl smällar man får ta antar jag.
