Kontinuerligt elände.

Ännu en påminnelse om att jag hatar mig själv. Jag kan inte fortsätta det går inte, hatet mot mig själv förgör det sista som finns kvar av mig. Jag är ingenting, jag finns inte. Någon kan få komma och göra slut på det sista som finns kvar för att jag ska slippa smärtan av det sista hatet. Sorg, ensamhet och meningslöshet är det enda som känns. Jag älskar dej och du älskar mig men jag är inte värd det. Jag vet att det kanske sårar dig när jag säger så, men det är så. Du är värd någon mycket mycket bättre flickvän än vad jag någonsin kommer att bli.

Förlåt:/

-I går sa din mamma att hon hatade dig. Att du bara är problem. Du är bara jobbig.

- Du kommer att få kämpa och jobba hela ditt liv för att du inte ska bli som din mamma.

- Alla säger att de inte ska bli som sina föräldrar, men det blir de alltid. Du är precis som din mamma.

Jag klarade inte av det. Kaos i mig. Totalt nedslagen igen. Jag orkade inte, har legat i sängen i två dagar. Varit på soc och blivit ännu mer ledsen. Gråtit, pratat, hatat. Jag vet inte om jag klarar det här. Mitt känsloliv tar över igen men är det konstigt? Är det verkligen så konstigt när man till exempel får höra att ens mamma hatar en? Jag kan inte koppla bort känslorna hur länge som helst, det funkar korta stunder, men inte för alltid.

Hur lätt är det efter att hört sin pappa säga att ens mamma hatar en att sedan ta emot sms från där det står att hon älskar mig? Det fungerar inte i min hjärna, jag får inte ihop det hur mycket jag än vill?

Jag hinner inte läka innan det händer något nytt.

Jag går sönder, sakta men säkert.

Bekräftelse är jävligt bra, men också jävligt dåligt. När man får den så mår man så mycket bättre, men när man inte får den så mår man fruktansvärt dåligt.

Jag vet att jag är en människa som behöver endel bekräftelse. Men jag blir så fruktansvärt osäker på mig själv, min pojkvän och mina vänner när jag inte får det utav dem. Bara att någon glömmer att skriva puss, kan bli som en stor jävla plåga för mitt huvud och mina känslor. Jag vet att personen i sig inte alls tycker mindre om mig för att den inte skrivit puss, men att få mig att förstå det en dag då jag redan är nere går inte. Det funkar inte, då händer det som jag jag skrev i förra inlägget, det blir ett brutalt hat mot mig själv. Vad har jag gjort, varför skriver den inte puss?

Orkar inte med människor, orkar inte med problem men framförallt orkar jag inte med mig själv. Det här ständiga hatet som präglar hela mitt liv. Det är egentligen hat mot mig själv som går ut över andra.
För tillfället är jag ett osocialt mongo som inte gör någonting. Jag ligger i min säng kollar på olika program på datorn, fast jag redan har sett dem på tv. Orkar max med att prata med en person på msn i taget, max en person i mitt rum exklusive mig själv. Helt ingen.

Vad hände med den duktiga Stéphanie som de senaste veckorna har gjort saker, både saker i skolan och utanför skolan. Blev det helt enkelt för mycket för hennes komplicerade huvud och känsloliv? Tog kraften, orken och motivationen slut nu igen, efter så kort tid? Inte ens en månad kvar till studenten och allt som är kvar i skolan som jag egentligen måste göra men som just nu inte alls är ett måste i min hjärna. Jag kommer ångra mig bittert om jag inte gör något. Men hur får man kroppen att göra saker den egentligen inte vill? Man hinner ju inte ens få nervsignaler upp till hjärnan för att kunna välja om man vill ta bort handen från den varma plattan eller inte. Ungefär samma sak med allt just nu.


/ S

Du är det söta när allt känns salt.