"Man skär sig inte för att dö utan för att överleva"
Det började när jag gick i sjuan, en kompis och jag snackade och båda mådde dåligt, men skillnaden var att hon hade börjat skära sig. Vi satt på mitt rum hon skärde sig och sa åt mig att testa. Jag gjorde det och på sätt och vis ångrar jag mig, men ändå inte för rakblad är fortfarande en av de viktigaste sakerna i mitt liv.
Allt kom i gång på riktigt på sommarlovet mellan sjuan och åttan, jag skar mig i princip varje dag. Sen har det gått i perioder, ibland skär jag mig varje dag ibland kanske inte på veckor, månader men det jag tänker mest på under dagarna är rakblad, jag kan inte släppa tanken, det går inte ens en timma utan att jag har tänkt på de små vassa sakerna som man borde ha en stor respekt för.
Nu går jag i tvåan på gymnasiet och jag skär mig fortfarande nästan varje dag, jag kan inte sluta. Det går inte. När ångesten och paniken tar över och man inte vet vart man ska ta vägen så finns dom alltid där. Oftast hjälper det. Jag blir lugn och blir oftast helt okej. Lite skakad men ändå okej.
På sätt och vis vill jag sluta, frågan är hur. Man blir beroende och tänker vad fan händer om jag inte skär mig, vad gör jag då? När allt bara trycker innanför bröstet det enda man vill är att det ska sluta och ibland vill man helt enkelt bara försvinna. Men oftast så skär man sig inte för att dö, utan för att överleva
