Kontinuerligt elände.

Det var ett tag sen jag skrev insåg jag för så där tio sekunder sen. Tiden sen jag skrev har varit som en berg och dalbana. Jag vet inte vad jag känner när jag väl känner något. Humörsväningarna ska vi inte ens prata om de är brutala. Jag tycker synd om dom som lever med mig. Jag kan minsann inte vara lätt att vara med. Och denna panikångest som drabbar mig oftare och oftare, den skrämmer mig. Jag vet inte vad jag ska göra åt den, min psykolog säger du måste andas i en fyrkant, eller låtsas att du blåser upp en balong. Hon säger också att jag måste lära mig att känna den innan den kommer. Hur jävla lätt är det då? Helt plötsligt ligger man där på marken hyperventilerar och musklerna drar eller så står man där benen skakar och hjärtat rusar som en galning. Hur lätt är det att känna det innan när allt går så snabbt? Klart i bland känner man det men det är ju mindre än hälften av gångerna. Suck. Och Mamma hon är lika skum som vanligt, fast närmare att falla än någonsin tidigare tror jag. Pappa är väl lagom ledsen. Han lever i ett medberoende har jag fått höra. Bror min han har kommit in i puberteten vilket visar sig i att han är förbannat kaxig mot mamma och pappa dock inte mot mig, ett leende på det:)

Skolan går sådär. Ena sekunder säger jag till mig att jag kommer klara det här och går ner till skolan, nästa sekund så inser jag att jag vet i fan om jag kommer klara det här. Jag ligger ganska mycket efter, kommer till proven och skriver från mitt eget huvud, vad jag tror är rätt och vad jag själv tycker eftersom att jag inte har varit på lektionerna och inte pluggat någonting alls. Nästa sekund inser jag att jag fått MVG på talet nationella i svenska. Jag är nöjd med betyget men jag är inte nöjd med hur jag framförde det jag tycker är så bra, det förtjänas att framföras bättre. Nästa sekund ser jag att jag fått ett poäng över G på naturprovet och inser hur dåligt det är. Och nästa dag ser jag att jag fått vg+ på en engelska artikel och undrar hur fan det gick till, för jag är ju värdelös på engelska.

Jag vill klara skolan, men orkar jag?

Helgerna är kaotiska, antingen jobbar jag och festar eller så jobbar jag inte och festar ännu mer. Drick mer mer och mer säger huvudet kroppen skriker NEJ FÖR HELVETE. Huvudet skriker sup bort allting. Kroppen säger i fran och jag får uppstötningar. Jag förstår ingenting.

Det gör ju inte livet bättre att min älskade vän försvinner i mon, är borta i minst ett halvår. På fucking behandlingshem. ah det gör ont, men jag förtränger det för jag orkar inte med dom känslorna också. Men då får jag dåligt samvete för jag måste ju vara ledsen?

Livet är hårt.

Hajpa
/ Pussen