Bortvald
Jag vet att jag har skrivit det innan. Men ordet och känslan BORTVALD, det är ett ord och en känsla som upprepas i mitt liv både en och tusen gånger. Det styr mitt liv. Råttorna säger att jag är bortvald, mitt huvud säger de bra dagarna att det inte alltid är fakta men känslan. Den förbannade äckliga känslan. Speciellt tillsammans med de dåliga dagarna. Det tar fan snart kol på mig.
Bara att se att två människor jag lever med, och umgås med går in på ett rum tllsammans, utan mig. UTAN MIG! Det gör ondare än vad jag nog egentligen förstår. För den där knappen jag har, som trycks in automatiskt i sådana situationer. Den där jävliga STÄNG AV- knappen.
Bara av att veta att jag har vart bortvald under min barndom. Att jag utav psykologi a att döma har en störning i den orala fasen och troligvis alla de andra faserna i barndomen också. Jag erkänner jag har störningar som påverkats av detta. Men betyder det verkligen att jag ska leva så här hela mitt liv? Jag kämpar och kämpar och försöker göra så gott jag kan för att inte flippa ut. Men hjälper det? Räcker jag verkligen till? Ska jag får leva med det resten av livet? Ja troligtvis så kommer jag få leva med det resten av mitt liv. Men ska jag lära mig hantera det? Jag vet inte om jag klarar det, med tanke på den stäng av- knappen jag har så kommer jag troligtvis inte kunna hantera det på något bättre sätt och stäng av sättet är inte bra alls.
Men det värsta jag vet är att vara avstängd. Jag hatar det. Men mina råttor finns där. Jag kan inte stänga av hur länge som helst för då äter dom upp mig totalt. Jag vill inte bli känslokall och grå som de flesta på våran jord. Men jag vill inte heller ta ansvar för alla runt omkring mig och visa känslor för alla. Livet är en balansgång, och kommer jag tror att jag kommer tappa balansen igen. Väldigt snart. För varje dag som går så kommer självskadebeteendet, ångest och råttorna närmre och närmre.
Bortvald. När folk inte har tid att lyssna på mig, när mina vänner ( som jag anser är mina vänner) säger att jag inte är en av deras närmsta vänner, när någon avslutar ett möte med mig för tidigt så jag känner att jag inte fått allt jag ville säga sagt. Eller när man känner att någon man pratar med inte tar en på allvar. När mina vänner inte hälsar eller pratar med mig. Det var några saker som får mig att känna mig bortvald.
Bara att se att två människor jag lever med, och umgås med går in på ett rum tllsammans, utan mig. UTAN MIG! Det gör ondare än vad jag nog egentligen förstår. För den där knappen jag har, som trycks in automatiskt i sådana situationer. Den där jävliga STÄNG AV- knappen.
Bara av att veta att jag har vart bortvald under min barndom. Att jag utav psykologi a att döma har en störning i den orala fasen och troligvis alla de andra faserna i barndomen också. Jag erkänner jag har störningar som påverkats av detta. Men betyder det verkligen att jag ska leva så här hela mitt liv? Jag kämpar och kämpar och försöker göra så gott jag kan för att inte flippa ut. Men hjälper det? Räcker jag verkligen till? Ska jag får leva med det resten av livet? Ja troligtvis så kommer jag få leva med det resten av mitt liv. Men ska jag lära mig hantera det? Jag vet inte om jag klarar det, med tanke på den stäng av- knappen jag har så kommer jag troligtvis inte kunna hantera det på något bättre sätt och stäng av sättet är inte bra alls.
Men det värsta jag vet är att vara avstängd. Jag hatar det. Men mina råttor finns där. Jag kan inte stänga av hur länge som helst för då äter dom upp mig totalt. Jag vill inte bli känslokall och grå som de flesta på våran jord. Men jag vill inte heller ta ansvar för alla runt omkring mig och visa känslor för alla. Livet är en balansgång, och kommer jag tror att jag kommer tappa balansen igen. Väldigt snart. För varje dag som går så kommer självskadebeteendet, ångest och råttorna närmre och närmre.
Bortvald. När folk inte har tid att lyssna på mig, när mina vänner ( som jag anser är mina vänner) säger att jag inte är en av deras närmsta vänner, när någon avslutar ett möte med mig för tidigt så jag känner att jag inte fått allt jag ville säga sagt. Eller när man känner att någon man pratar med inte tar en på allvar. När mina vänner inte hälsar eller pratar med mig. Det var några saker som får mig att känna mig bortvald.
Kommentarer
Trackback
