Kontinuerligt elände.

Jag gråter, gråter och gråter hela tiden. Jag vet inte riktigt vad som händer. Men känslan av att inte räcka till plågar mig. Det plågar mig nått så in i helvete. Känslor som bara överväldigar mig, skrämmer mig och gör mig svag.

Plötsligt så är det en bild på massa piller tillsammans med en flaska sprit. De står framför näsan på mig, De åker ner och kommer aldrig mer upp precis som min kropp.

Jag vaknar upp ur min plötsliga tanke och förstår absolut ingenting. Frågar mig själv vad det var som precis hände? Varför?

Rakblad, knivar, glas är det nästa som kommer upp, och jag förlorar den så kallade verklighetsuppfattningen igen.

Varför? Det som var okej för en vecka sen. Det var okej bara för tre dagar sen. De bra timmarna är för få, och har för hög frånvaro. Ständig ångest. Jo tack att få veta gjorde känslan ännu värre. Måste ni ta det sista lila hopp jag har kvar ifrån mig?