Kontinuerligt elände.

Ständig ångest.

Den ständiga ångesten beror på mina egna problem. Ingen annans. Men som det ser ut nu så bidrar alla andras skit till min ångest också.

Rädd för vad människor är kapabla till. Jag vet inte om jag orkar  leva ett liv där jag får se saker som gör mig rädd för människor. Jag känner bara att jag har inte levt halva min livstid, om jag dvs ska fortsätta leva, och jag har redan varit med om saker som vilken människa som helst skulle i frågasätta om det verkligen är sant.

Jag tycker inte att det ska vara så.

Jag fick frågan i dag "Hur mycket ska du klara av?"

Hur mycket ska jag klara av? 
Jag önskar att jag visste svaret på den frågan. Eller vill jag verkligen veta?

Det finns två människor som jag just nu klarar av att ha en relation till i den stan, i den umgängeskretsen. Det är de två som i allt mörker får mig att vilja leva. Det är de två som jag kan ha en bra relation till där jag känner att det inte är problemen som håller oss samman. Det är där båda parterna i sig kan hålla en vettig relation till mig, vi tar inte över varandras problem dock bryr vi oss väldigt mycket om varandra, kan trösta varandra och ta hand om varandra. Men vi tar inte över varandras problem! Det är tur för just nu bränner tårarna mer än någonsin och ångesten bara stiger och jag ifrågasätter mig själv igen.

Hur mycket ska jag klara av?


-----------------------------------------

Jag saknar dej så att det gör ont, vill bara ditt bästa och att vi kan vara tillsammans så mycket som det går. I all misär så är du obeskrivligt vacker.



Håll ut
Stå ut med mig

Stå ut med mig
Jag behöver dig