Kontinuerligt elände.

Jag sitter och lyssnar på ett väldigt bra band vid namn saturnus. Men jag måste säga att deras engelska är fan ingen höjdare. Martina och jag satt och läste texterna i går, i bland verkar det som om de har skrivit texterna på danska och sen bara översatt rakt över till engelska utan att tänka på att det ska bli rätt. I vilket fall som helst så har jag för första gången på länge hittat ett band med låtar som får mig att känna igen. Det var väldigt länge sen. Det finns inget bättre än när man kan sätta på musik och musiken får en att bli som en stor gigantisk känslobomb som exploderar lite i taget. I bland lite för fort och i bland lite för sakta. Nästan aldrig lagom, men det gör inte så mycket för det är bättre det än att inte känna något alls.

Att inte känna alls får mig att må dåligt, det känns som jag inte är någon när jag inte kan känna. Bara en identitetslös grå massa. Jag gör saker men känner mig som en robot. Det är ändå inte jag som gör sakerna. Jag sitter mest ovanför och tittar på. Precis som om det var någon annan som gjorde det.

I dag känner jag mig kall, jag sprider ingen värme och glädje i dag, har mest ångest över sakerna jag gjorde i går när jag va fullare än fullast. Får flashback från toan där jag låg och spydde halva kvällen. Jag tycker inte om mig själv i dag alls.