Kontinuerligt elände.

Du kommer aldrig i fatt dig själv när jag är hos dig. 
Jag vill tänka framåt men det är anonymt, 
samtidigt är jag livrädd för att fasta här i det identifierbara. 
Det kanske är för sent att säga som det är.  

Vi provar nya teorier som aldrig verkar ta slut. 
Vi försöker fånga nya utvägar men dom tycks ta slut. 
Ansträngt oss för att lyckas men aldrig nått ut. 
Vi ska ha en chans, jag säger det rakt ut. 

Jag vill ha dej nu, som jag hade dig förut. 

Det är svårt att förklara över telefon, 
men när jag har dig här är det som du flyr härifrån. 
Jag vet att du tänker, men beskriver sällan hur du mår. 

Jag försöker träffa vänner men det är inte så lätt. 
Försöka tänka på något annat, 
men att tänka bort dej är inte rätt sätt. 
En del vill att jag ska lägga locket på, men att stanna känns så rätt. 

Älskar dej hjärtat mest av allt, jag kommer inte lämna dig/ Din Stéphanie