Kontinuerligt elände.

Ensamheten, jag skriver alltid om ensamheten men den plågar mig. Jag vet inte om jag kan lära mig att hantera känslan av ensamhet. Ledsen, Felicia är inte hemma, vi är nästan aldrig hemma samtidigt men vetskapen om att hon är i stan gör att jag inte känner mig ensam men nu är hon i frankrike och det är jobbigt. Jens är inte här saknaden är ohanterlig. Mamma blir ledsen för att jag kallar växjö för hemma.

Glädje, Minnen, sorgsenhet över att det blev som det blev och skyldighet väcks till liv och plågar mig till tårar...