Kontinuerligt elände.

Under hela min uppväxt har jag känt att jag bara bli älskad när jag gjort något bra, presterat någonting. Till exempel när jag vunnit en tennistävling eller hoppade felfritt med hästen eller när jag hade mvg på provet. Detta har verkligen präglat min personlighet. Jag känner mig aldrig älskad nu, för jag spelar inte tennis längre, jag rider inte längre och jag har aldrig mvg på prov. Och nu? Nu hör jag nästan aldrig av mina föräldrar att de är stolta över mig. De säger nästan aldrig till mig öga mot öga att de älskar mig. Och även om de hade gjort det hade jag inte trott på dem. För de säger bara det för att jag har sagt till dem att de bara älskar mig när jag presterar. Jag vill inte att folk ska säga att de älskar mig bara för att jag har sagt till dem. Det blir inte äkta. Så enkelt är det.. Jag menar ska inte ens föräldrar älska en som mest när man misslyckas med någonting? För det är ju då man verkligen behöver höra att man är älskad ändå. Eller har jag fel?