Kontinuerligt elände.

Mycket bra låt. Väldigt tung och den gör mig ios inte gladare. Saknar någon. Någon som kan ta hand om mig. En kille som förstår mig och allt jag säger. Förstår sig på skumma Stéphanie som inte ens förstår sig på sig själv.  Det är mycket här i världen som man vill ha som man inte kan få. Antingen är killen för ostabil och varken han eller jag anser att det är bra att ha ett förhållande, eller så är han stabil, och förstår inte hur jag känner och varför jag gör som jag gör, och vill inte ha mig för att jag är ostabil. Jag vill inte ha en kille som säger det löser sig det blir bra, utan att ens ha lyssnat klart. Det är svårt att begära att någon ska förstå, det gör jag inte riktigt heller men man kan åtminstone försöka sätta sig in i en annan situation. Jag tror också att stabila människor är rädda för mig, kanske inte för mig men för mitt beteende och det som sker med mig. Jag vill inte att det ska vara så men som sagt man får inte allt man vill.

Min högsta önskan är nu att någon ska ta hand om mig, krama mig och skydda mig från verkligheten och all ondska. För när någon kramar mig så jag känner mig trygg då mår jag bra i några få sekunder. Pussa mig på pannan och säga att den tycker om mig. Inte för det jag gör utan för den jag är med alla dessa fel och brister.

Nu när jag läser i genom det kommer jag på en sak till, jag ska tycka om personen också. Känna att jag verkligen, verkligen är säker på mina känslor. Det sker inte så ofta för alla mina känslor är som en berg- och dalbana. Det kanske är därför ingen vill ha mig heller. Jag har varit säker på mina känslor två gånger, men det gick åt helvete båda gångerna. Så jag vet inte om jag vågar igen, jag vill men jag vågar inte. Jag vill inte bli sårad. Har redan för många sår. Som troligtvis aldrig kommer läka. De är för öppna och tiden läker inte alla sår. Det är en myt.