Kontinuerligt elände.

Det var så hemskt. Sitta på ett rum i två timmar och gömma sig för sin egen mamma. Jag ville verkligen inte träffa henne. Eller jo jag vill träffa henne, men inte just då. Jag var så svag, jag måste samla kaft och få bort all skam och skuld. Jag klarar inte av att se henne i ögonen. Jag har aldrig gömt mig för min egen mamma innan, kändes så dumt. Men samtidigt så rätt. Jag skäms så otroligt mycket för mina föräldrar. Jag skäms för den jag är. För det jag har gjort och för det jag känner.

Jag vill inte känna så, jag vill inte, men vad ska jag göra åt mina känslor? Jag kan ju inte bara ta bort dem?

Mamma, mamma, mamma jag har lekt hide and seek med dig i hela mitt liv. Innan när jag dolde saker på min kropp eller hur jag mådde, nu när du vet, gömmer jag mig för dig för att jag skäms och inte orkar mer.