Kontinuerligt elände.

Jag vill inte vara skadad, men jag är det. Såret, skadan som jag har kommer alltid finnas där. Jag måste lära mig att acceptera dem och hantera dem. Även fast så många tror att bara för att jag inte skär mig just nu, längre? så mår jag bra igen. Det är inte så! Jag kämpar varje jävla dag, mot mig själv, mot mina tankar och mot mina känslor som har orsakats av de svek och lögner som jag har varit med om och ovetskapen om hur dagen kommer bli.

Jag mår fortfarande inte bra. På ett sätt mår jag sämre än vad jag gjorde när jag skadade mig själv som värst, men i den här världen verkar det som att om man inte gör något extremt som syns på utsidan av kroppen så räknas det inte, för då är allt bra, eller?

Bara för att jag har ett leende på läpparna betyder det inte att jag har ett leende inom mig. Jag vill inte släppa in omvärlden igen! Jag vill inte ens släppa in mig själv i min själv igen. Hur konstigt det än låter. Jag vill liksom inte komma i kontakt med mina känslor på riktigt, jag orkar inte det. Jag släpper upp lite grann, låter det pysa ut lite, men så fort det blir lite, lite för mycket stänger jag direkt.

Peace out / fastkedjad på obestämd tid.