Panik
Panik är vad som pågår i mitt bröst. Det är jävligt obehagligt. Nu vet många, och jag vet inte hur jag ska vara. Jag vet inte vad jag har gett mig in på. Jag vet inte om jag kommer kunna sluföra det heller, jag tror inte jag kommer klara det. Jag vill, men som jag har skrivit förr så känns det som jag att jag vill klara vissa saker för alla andras skull för att de ska sluta lida för att de ska må bra osv. jag gör det inte för min egna skull för det kan kvitta. Jag är så van att ha det så här ändå. Känns som att jag inte vet något annat, och när jag försöker vara glad, positiv, framåt och vara precis som alla andra. Så känns det som att det inte är jag. Det är inte jag, jag är inte glad, jag är inte positiv och jag är inte framåt.
Tanken på att folk vet får mig att få panik. Jag har funderat jävligt mycket den här veckan på att hoppa av och sluta skriva för ångesten blir för mycket av alla kommentarer av alla som undrar och alla som blir så rädda för mig. Jag är inte farlig jag vill inte att människor ska vara rädd för mig för att jag inte är som dem. Jag vill inte att någon ska undvika mig. Jag vill verkligen sluta tvinga mig själv att vara någon annan ute bland folk. Men jag kan inte, det går inte för jag skulle nog skrämma de flesta, jag vill egentligen bespara folk på allt jag har i min hjärna, på allt jag gör, för deras egen skull. Samtidigt som jag skriver för min egen skull och det var nog väldigt länge sen jag gjorde något helhjärtat för min egen skull. Jag får helt enkelt leva med panik och ångest för vad folk ska tycka för att jag blottar mitt inre. Men jag måste för helvete göra det någon gång i mitt liv och gör jag det inte nu så kommer det gå åt helvete.
Det är det värsta jag vet att man ger sig in i något men man känner någonstans där inne att man inte klarar det. Man vill klara det, men det känns som man inte kommer göra det. Det känns som man inte räcker till. Den känslan kommer så många gånger varje dag och den är förbannat jobbig. Det finns saker som man har varit orolig över i månader och man inte klarat av dem än och det känns som ju mer tiden går, desto mindre tror man själv på att man kommer klara det. Ju mer man tänker på det desto räddare blir man. Man vill inte lämna den här verkligheten som man lever i. Som man vet funkar. Som man alltid levt så länge man kan minnas. Man kan inte vara på något annat sätt än så här för man vet inte hur man gör. Man kan inte bara ändra på sig. Det går inte. För det är så man är. Det är så man har blivit uppfostrad och påverkar av samhället och föräldrar. Det kanske är ett "onormalt" beteende för "normala" människor. Frågan är om det är onormalt för dig? Och vad är normalt och onormalt? Hur är man när man är en normal människa?
