Kontinuerligt elände.

Orkar inte med människor, orkar inte med problem men framförallt orkar jag inte med mig själv. Det här ständiga hatet som präglar hela mitt liv. Det är egentligen hat mot mig själv som går ut över andra.
För tillfället är jag ett osocialt mongo som inte gör någonting. Jag ligger i min säng kollar på olika program på datorn, fast jag redan har sett dem på tv. Orkar max med att prata med en person på msn i taget, max en person i mitt rum exklusive mig själv. Helt ingen.

Vad hände med den duktiga Stéphanie som de senaste veckorna har gjort saker, både saker i skolan och utanför skolan. Blev det helt enkelt för mycket för hennes komplicerade huvud och känsloliv? Tog kraften, orken och motivationen slut nu igen, efter så kort tid? Inte ens en månad kvar till studenten och allt som är kvar i skolan som jag egentligen måste göra men som just nu inte alls är ett måste i min hjärna. Jag kommer ångra mig bittert om jag inte gör något. Men hur får man kroppen att göra saker den egentligen inte vill? Man hinner ju inte ens få nervsignaler upp till hjärnan för att kunna välja om man vill ta bort handen från den varma plattan eller inte. Ungefär samma sak med allt just nu.


/ S

Du är det söta när allt känns salt.

Jag gråter, gråter och gråter hela tiden. Jag vet inte riktigt vad som händer. Men känslan av att inte räcka till plågar mig. Det plågar mig nått så in i helvete. Känslor som bara överväldigar mig, skrämmer mig och gör mig svag.

Plötsligt så är det en bild på massa piller tillsammans med en flaska sprit. De står framför näsan på mig, De åker ner och kommer aldrig mer upp precis som min kropp.

Jag vaknar upp ur min plötsliga tanke och förstår absolut ingenting. Frågar mig själv vad det var som precis hände? Varför?

Rakblad, knivar, glas är det nästa som kommer upp, och jag förlorar den så kallade verklighetsuppfattningen igen.

Varför? Det som var okej för en vecka sen. Det var okej bara för tre dagar sen. De bra timmarna är för få, och har för hög frånvaro. Ständig ångest. Jo tack att få veta gjorde känslan ännu värre. Måste ni ta det sista lila hopp jag har kvar ifrån mig?

Jag sitter och lyssnar på ett väldigt bra band vid namn saturnus. Men jag måste säga att deras engelska är fan ingen höjdare. Martina och jag satt och läste texterna i går, i bland verkar det som om de har skrivit texterna på danska och sen bara översatt rakt över till engelska utan att tänka på att det ska bli rätt. I vilket fall som helst så har jag för första gången på länge hittat ett band med låtar som får mig att känna igen. Det var väldigt länge sen. Det finns inget bättre än när man kan sätta på musik och musiken får en att bli som en stor gigantisk känslobomb som exploderar lite i taget. I bland lite för fort och i bland lite för sakta. Nästan aldrig lagom, men det gör inte så mycket för det är bättre det än att inte känna något alls.

Att inte känna alls får mig att må dåligt, det känns som jag inte är någon när jag inte kan känna. Bara en identitetslös grå massa. Jag gör saker men känner mig som en robot. Det är ändå inte jag som gör sakerna. Jag sitter mest ovanför och tittar på. Precis som om det var någon annan som gjorde det.

I dag känner jag mig kall, jag sprider ingen värme och glädje i dag, har mest ångest över sakerna jag gjorde i går när jag va fullare än fullast. Får flashback från toan där jag låg och spydde halva kvällen. Jag tycker inte om mig själv i dag alls.

Ständig ångest.

Den ständiga ångesten beror på mina egna problem. Ingen annans. Men som det ser ut nu så bidrar alla andras skit till min ångest också.

Rädd för vad människor är kapabla till. Jag vet inte om jag orkar  leva ett liv där jag får se saker som gör mig rädd för människor. Jag känner bara att jag har inte levt halva min livstid, om jag dvs ska fortsätta leva, och jag har redan varit med om saker som vilken människa som helst skulle i frågasätta om det verkligen är sant.

Jag tycker inte att det ska vara så.

Jag fick frågan i dag "Hur mycket ska du klara av?"

Hur mycket ska jag klara av? 
Jag önskar att jag visste svaret på den frågan. Eller vill jag verkligen veta?

Det finns två människor som jag just nu klarar av att ha en relation till i den stan, i den umgängeskretsen. Det är de två som i allt mörker får mig att vilja leva. Det är de två som jag kan ha en bra relation till där jag känner att det inte är problemen som håller oss samman. Det är där båda parterna i sig kan hålla en vettig relation till mig, vi tar inte över varandras problem dock bryr vi oss väldigt mycket om varandra, kan trösta varandra och ta hand om varandra. Men vi tar inte över varandras problem! Det är tur för just nu bränner tårarna mer än någonsin och ångesten bara stiger och jag ifrågasätter mig själv igen.

Hur mycket ska jag klara av?


-----------------------------------------

Jag saknar dej så att det gör ont, vill bara ditt bästa och att vi kan vara tillsammans så mycket som det går. I all misär så är du obeskrivligt vacker.



Håll ut
Stå ut med mig

Stå ut med mig
Jag behöver dig

Kaos.


Spegelbilden blöder ur skuggorna som späds av tårar
Strimmor av ljus, likt klingor av stål
Karvandes genom nattens passager
Reflekterade i skalpellens blad
Mörkret förblöder
Skuggor betraktar
Dess reflektion från skyn bejakar
Nattens sår som sakta förmultnar


http://www.youtube.com/watch?v=a3V9V7v7zJQ&feature=related

Min kropp funkar inte som den ska och då ska vi inte bara prata om hjärnan den är kaputt. Har sovit ett dygn varit vaken några få tillfällen. Det är inte normalt. Hjänan har fått spöken som förstör allt.

Ska snart till vetlanda igen och jobba i dag från halv tre till sju sen hem och äta och sova sen gå upp och jobba i mon mellan 6 och 15. Känns inte så bra när jag är som jag är måste jag säga.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga som jag inte har sagt innan, men rakbladen består precis som hjärnan dysfunktion. Monstret i den leker med mig som om jag vore en lealös liten docka. Ångesten finns där ständigt.


/S

Hoppas det finns någon som tror på mig. För jag gör det inte själv och fler och fler runt omkring mig verka tappa hoppet om mig.

Värdelöshet och hopplöshet styr mitt liv just nu.

Det var länge sen jag skrev känner jag .. jag blir mest trött på mig själv för alla inlägg känns så..hmm..likadana? Känns som om jag upprepar mig hela tiden. Men sorry hörni för mitt liv är så, allt upprepar sig, alla mina dagar är väldigt lika allt från händelser till känslor.

Nu sitter jag hemma hos mina päron efter en hård lördagsnatt hemma i växjö. Det är verkligen skönt att bli så full så man inte vet vad man heter och inte kommer i håg någonting. Jag menar man spyr och sådär efter ett tag men eftersom man är så jävla full så kommer man ju ändå inte i håg hur äckligt och jobbigt det var dagen efter. Så helt enkelt rör det inte mig i röven.

Känslor är nått som styr mitt liv fortfarande och tyvärr är dom fortfarande inte bra. Skuld är något som kastas på mig och det verkar vara lika vanligt som att byta underkläder. Mamma är ostabil. Pappa är irriterad men försöker säga att han älskar mig emellanåt.. Det uppskattas men är svårt att ta in. Bror min är som vanligt, är fortfarande glad för att han inte får lika mycket som jag i den här så kallade familjen.

Jag är äntligen fått ut propavan, det var fan på tiden. Jag hatar att jag har varit på beroendeenheten. Speciellt när jag inte ens behövde gå dit egentligen. Allt blir så mycket svårare.. Och så säger jag till läkare och skötare och hit och dit att jag egentligen inte behövde gå där. Men det är ju ingen som tror på mig för förnekelse är ju en del av alkoholismen. ^^  Jag kommer även att gå kvar på psyket, troligtvis efter MASSA suckar och jobbigheter för den människan jag gått till i över ett år. Jag kan ju inte rå för att hon ska ha barn och att jag känner att jag inte är redo för att vara ett avslutat kapitel på psyk. Känslan av att inte bli tagen på allvar finns också kvar. För övrigt har jag brutit min skadefria period på 8 månader. Besvikelse från alla håll, ja. Men mamma och pappa vet inte om det, det är väl lika bra det antar jag. Jag tror inte att jag kunde bry mig mindre om jag ska vara ärlig.

Alkohol verkar vara lika vanligt som att duscha. Jag super skallen av mig varje helg. Drabbas ofta av panikångest dessutom, det som är sorgligast är att man vänjer sig. Suck. Jag borde inte dricka så mycket, men va ska man göra annars då? Knarka men det är ju fan inte bättre!

När det gäller skolan, så har jag en förmåga att inbilla mig att jag har kontroll över situationen men det som är det sanna är att jag verkligen inte har det. Tråkigt nog inser jag det, men fortsätter ändå att inbilla mig att jag har kontroll och förstränger sanningen. Kunde inte bry mig mindre om det heller.

Killar verkar inte ens vara värt att nämna. Om man ska nämna det så passar ordet kaos alldeles utmärkt.

men men nu ska jag gå och lägga mig för helt plötsligt fick jag reda på att jag ska börja jobba klockan 05.00 i natt. Det känns sådär asså. Hoppas ni uppskattar min uppdatering och läser den med nöje^^

Ha det...

Peace
/Stéphanie

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

Tankar som inte försvinner, smärta som plågar mig ständigt och sår som blöder. Varför fortfarande, kommer det någonsin att sluta?

Jag gör hela tiden saker jag inte vill. Uppenbarligen gör vad som helst för att hata mig själv ännu mer. Är det någon som ser det?

Självförakt.
Självhat.


Fel på mig.
Det är mitt fel.
Jag skulle gjort annorlunda.


Fel, fel, fel.

I dag är jag ledsen.

/S

Med gråten i halsen sitter jag på mitt rum och inser att jag har tappat min förmåga att skriva, tänka logiskt och analysera. Jag försöker göra klart de två inlämningarna som skulle varit inne för två veckor sen och plugga till matteprovet som jag har i morgon men det går inte. Jag känner mig hopplös och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag önskar att jag bara hade lite ork till. BARA LITE. Jag slutar ju skolan i morgon. Sen är det lov. Jag behöver bara göra dom här sakerna sen är jag klar. Men jag kan inte, det har tagit stopp.

Hjärnan har kollapsat. Den är kaputt, fungerar inte och vill inte som jag vill. Reaktionen blir att jag gråter och känner mig totalt jävla värdelös. Mina hjärnspöken spökar ännu mer när det blir så här, när jag inte ens har min tankeförmåga. Den som aldrig har svikit innan gör det när jag behöver det som minst.

Det värsta är att jag inte vet varför...

Christian Kjellvander, positivt överraskad. Dock smittar din sång, dina texter och ångesten som lyser om dig av sig på mig. Jag är som en kanal där allt får komma in, allt som alla andra känner känner jag. Kanske för att bara få mina egna känslor att kännas. Jag kanske bara påminns om mitt eget liv, mina egna känslor och mitt eget huvud när jag ser/hör någon som låter/ser ut att ha ångest!

Frågan är vilket som skulle vara det bästa?

Jag vill inte vara skadad, men jag är det. Såret, skadan som jag har kommer alltid finnas där. Jag måste lära mig att acceptera dem och hantera dem. Även fast så många tror att bara för att jag inte skär mig just nu, längre? så mår jag bra igen. Det är inte så! Jag kämpar varje jävla dag, mot mig själv, mot mina tankar och mot mina känslor som har orsakats av de svek och lögner som jag har varit med om och ovetskapen om hur dagen kommer bli.

Jag mår fortfarande inte bra. På ett sätt mår jag sämre än vad jag gjorde när jag skadade mig själv som värst, men i den här världen verkar det som att om man inte gör något extremt som syns på utsidan av kroppen så räknas det inte, för då är allt bra, eller?

Bara för att jag har ett leende på läpparna betyder det inte att jag har ett leende inom mig. Jag vill inte släppa in omvärlden igen! Jag vill inte ens släppa in mig själv i min själv igen. Hur konstigt det än låter. Jag vill liksom inte komma i kontakt med mina känslor på riktigt, jag orkar inte det. Jag släpper upp lite grann, låter det pysa ut lite, men så fort det blir lite, lite för mycket stänger jag direkt.

Peace out / fastkedjad på obestämd tid.

I dag har jag funderat på grupptilhörighet. Dom säger att man mår bättre när man känner att man tillhör någon grupp av något slag. Vad tillhör jag, Trasdockorna? Ostabila människor? Skolan? Jobbet? Är det grupper som jag verkligen mår bra av?

Måste man verkligen tillhöra en grupp människor? Jag vill inte det. Varför kan inte bara människor ses som egna individer, varför måste man slänga in dem i en grupp och ge dem ett namn och en stämpel för att de ska må bra. Är det egentligen någon som mår bra av det? Någon som vill bli sedd för den individen den är, som ingen annan, absolut ingen annan är som mår nog inte så bra av det.

Jag vill inte bli stämplad och placerad i någon grupp för jag skulle bara bli deppig av att veta vilken grupp andra skulle sätta mig i. För jag vet det egentligen, men uttala det inte!

De dagar som har gått har jag verkligen inte förstått mig på mig själv. Har gjort saker mot min vilja många gånger. Har ljugit mig i genom ett och ett halvt möte på psyket, har haft rejäla humörsväningar som har gått ut över både den ena och den andra, varit så fruktansvärt förbannad och irriterad! Inte gått i skolan för den verkar ha raserat, måndag- en lektion, tisdag- två lektioner, onsdag- ingen lektion, torsdag- en lektion och fredag- ingen lektion. Inte för att jag är så jävla pepp på skolan, men om jag är där så känns det iaf som jag har gjort något. När jag inte är där så ligger jag och tittar på film eller kämpar mot den revolution som pågår i mitt huvud och i mina känslor. Mår inte alls bra just nu. Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Sömnen lyser i sin frånvaro och självskadebeteendet kommer allt närmre. Håller i dom varje kväll nu.

Hela mitt liv är brutalt frustrerande just nu.

Jag tror jag börjar få nog på riktigt. Speciellt av mig själv.