Kontinuerligt elände.

Med gråten i halsen sitter jag på mitt rum och inser att jag har tappat min förmåga att skriva, tänka logiskt och analysera. Jag försöker göra klart de två inlämningarna som skulle varit inne för två veckor sen och plugga till matteprovet som jag har i morgon men det går inte. Jag känner mig hopplös och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag önskar att jag bara hade lite ork till. BARA LITE. Jag slutar ju skolan i morgon. Sen är det lov. Jag behöver bara göra dom här sakerna sen är jag klar. Men jag kan inte, det har tagit stopp.

Hjärnan har kollapsat. Den är kaputt, fungerar inte och vill inte som jag vill. Reaktionen blir att jag gråter och känner mig totalt jävla värdelös. Mina hjärnspöken spökar ännu mer när det blir så här, när jag inte ens har min tankeförmåga. Den som aldrig har svikit innan gör det när jag behöver det som minst.

Det värsta är att jag inte vet varför...