Kontinuerligt elände.

Allt känns tungt som bly just nu. Det går inte prata med mig, jag kan inte prata. Kan inte koncentrera mig på ett samtal. Min hjärna fungerar inte, det finns så mycket att säga men jag säger ingenting.

Vi röker bort vår sorg men den slår oss dagen efter.

Jag har slutat känna. Är inte glad, inte ledsen, reagerar inte känslomässigt när det händer någonting. Det är skitjobbigt. Det känns som jag är nått som bara flyter omkring och finns men som inte existerar. Jag önskar att något kunde hända så jag känner igen. Nackdelen är bara att när man stänger av brukar det vara för att allt blir för jobbigt. Det innebär att när jag känner igen kommer det inte bli några trevliga känslor. Frågan är vad som är bäst att inte känna alls eller att känna massa jobbiga känslor. Men jag måste nog säga att det är bättre att känna alla dåliga känslor för då vet man iaf att man lever och existerar.

Att jag är sjuk gör inte saken bättre heller. Jag har legat och inte gjort ett skit de senaste tre dagarna. Jag tänker att jag ska plugga men av någon konstig anledning så gör jag det inte. Men jag bryr mig inte. Jag har ju inga känslor uppenbarligen. Suck.





Peace

/Stéphanie

Nu är det slut på det här jag bara sårar och gör folk ledsna.. Vad jag än gör så blir det fel.

Nu orkar jag inte mer..

Nu försvinner jag.. Ha ett bra liv.. Oroa er inte ni klarar er utan mig..



/S

Jag vet att jag har skrivit det innan. Men ordet och känslan BORTVALD, det är ett ord och en känsla som upprepas i mitt liv både en och tusen gånger. Det styr mitt liv. Råttorna säger att jag är bortvald, mitt huvud säger de bra dagarna att det inte alltid är fakta men känslan. Den förbannade äckliga känslan. Speciellt tillsammans med de dåliga dagarna. Det tar fan snart kol på mig.

Bara att se att två människor jag lever med, och umgås med går in på ett rum tllsammans, utan mig. UTAN MIG! Det gör ondare än vad jag nog egentligen förstår. För den där knappen jag har, som trycks in automatiskt i sådana situationer. Den där jävliga STÄNG AV- knappen.

Bara av att veta att jag har vart bortvald under min barndom. Att jag utav psykologi a att döma har en störning i den orala fasen och troligvis alla de andra faserna i barndomen också. Jag erkänner jag har störningar som påverkats av detta. Men betyder det verkligen att jag ska leva så här hela mitt liv? Jag kämpar och kämpar och försöker göra så gott jag kan för att inte flippa ut. Men hjälper det? Räcker jag verkligen till? Ska jag får leva med det resten av livet? Ja troligtvis så kommer jag få leva med det resten av mitt liv. Men ska jag lära mig hantera det? Jag vet inte om jag klarar det, med tanke på den stäng av- knappen jag har så kommer jag troligtvis inte kunna hantera det på något bättre sätt och stäng av sättet är inte bra alls.

Men det värsta jag vet är att vara avstängd. Jag hatar det. Men mina råttor finns där. Jag kan inte stänga av hur länge som helst för då äter dom upp mig totalt. Jag vill inte bli känslokall och grå som de flesta på våran jord. Men jag vill inte heller ta ansvar för alla runt omkring mig och visa känslor för alla. Livet är en balansgång, och kommer jag tror att jag kommer tappa balansen igen. Väldigt snart. För varje dag som går så kommer självskadebeteendet, ångest och råttorna närmre och närmre.

Bortvald. När folk inte har tid att lyssna på mig, när mina vänner ( som jag anser är mina vänner) säger att jag inte är en av deras närmsta vänner, när någon avslutar ett möte med mig för tidigt så jag känner att jag inte fått allt jag ville säga sagt. Eller när man känner att någon man pratar med inte tar en på allvar. När mina vänner inte hälsar eller pratar med mig. Det var några saker som får mig att känna mig bortvald.

Somna med ångest och vakna med ångest. Varför? Jag har drog lite slutsatser under gårdagen. För det första att jag inte kan sova som en normal människa utan propavan så det ska ändras på detta. Det andra är att jag är beviken, ledsen och arg för att människor runt omkring mig tror att jag mår så himla bra. Bara för att jag inte har skadat mig på ett tag betyder det inte alls att jag mår bra. Glöm det. Det är inte så.

 Jag är tillbaka i samma stadie som jag var ett tag i nian, då jag bara är helt förbannad på allt och alla, men jag skadar inte mig själv. Det känns som hela mitt liv återupplevs igen. Först är en period där jag bara är ledsen, hatar mig själv men håller allt för mig själv, efter det kommer en period som är relativt lugn, sen kommer perioden där jag hatar alla och verkligen bara är helt jävla arg hela tiden, sen kommer perioden där jag bara är superduper ledsen och råttorna kommer mer och mer igen och under den perioden börjar jag skada mig själv igen, efter det kommer den perioden där jag skadar mig själv hela tiden då mina små råttor regerar över hela mig.

I vilket fall känns det som att min liv bara går runt och runt  dom här perioderna. Det är fruktansvärt jobbigt.

Alkoholen är min enda vän,
när minnena av vår tid tillsammans hemsöker mig
Det enda som ekar i mitt huvud är
hur min situation har försämrats
Konstant frågar jag mig
vid vilket tillfälle det var som allting gick fel


Jag är förbannad och ledsen..

Det var ett tag sen jag skrev insåg jag för så där tio sekunder sen. Tiden sen jag skrev har varit som en berg och dalbana. Jag vet inte vad jag känner när jag väl känner något. Humörsväningarna ska vi inte ens prata om de är brutala. Jag tycker synd om dom som lever med mig. Jag kan minsann inte vara lätt att vara med. Och denna panikångest som drabbar mig oftare och oftare, den skrämmer mig. Jag vet inte vad jag ska göra åt den, min psykolog säger du måste andas i en fyrkant, eller låtsas att du blåser upp en balong. Hon säger också att jag måste lära mig att känna den innan den kommer. Hur jävla lätt är det då? Helt plötsligt ligger man där på marken hyperventilerar och musklerna drar eller så står man där benen skakar och hjärtat rusar som en galning. Hur lätt är det att känna det innan när allt går så snabbt? Klart i bland känner man det men det är ju mindre än hälften av gångerna. Suck. Och Mamma hon är lika skum som vanligt, fast närmare att falla än någonsin tidigare tror jag. Pappa är väl lagom ledsen. Han lever i ett medberoende har jag fått höra. Bror min han har kommit in i puberteten vilket visar sig i att han är förbannat kaxig mot mamma och pappa dock inte mot mig, ett leende på det:)

Skolan går sådär. Ena sekunder säger jag till mig att jag kommer klara det här och går ner till skolan, nästa sekund så inser jag att jag vet i fan om jag kommer klara det här. Jag ligger ganska mycket efter, kommer till proven och skriver från mitt eget huvud, vad jag tror är rätt och vad jag själv tycker eftersom att jag inte har varit på lektionerna och inte pluggat någonting alls. Nästa sekund inser jag att jag fått MVG på talet nationella i svenska. Jag är nöjd med betyget men jag är inte nöjd med hur jag framförde det jag tycker är så bra, det förtjänas att framföras bättre. Nästa sekund ser jag att jag fått ett poäng över G på naturprovet och inser hur dåligt det är. Och nästa dag ser jag att jag fått vg+ på en engelska artikel och undrar hur fan det gick till, för jag är ju värdelös på engelska.

Jag vill klara skolan, men orkar jag?

Helgerna är kaotiska, antingen jobbar jag och festar eller så jobbar jag inte och festar ännu mer. Drick mer mer och mer säger huvudet kroppen skriker NEJ FÖR HELVETE. Huvudet skriker sup bort allting. Kroppen säger i fran och jag får uppstötningar. Jag förstår ingenting.

Det gör ju inte livet bättre att min älskade vän försvinner i mon, är borta i minst ett halvår. På fucking behandlingshem. ah det gör ont, men jag förtränger det för jag orkar inte med dom känslorna också. Men då får jag dåligt samvete för jag måste ju vara ledsen?

Livet är hårt.

Hajpa
/ Pussen

Smärtan och ångesten tar över igen. Rakbladet ligger i min hand och förväntar sig att användas. Jag vill, jag vill och jag vill. Vet inte varför jag låter bli, det gör så ont. Klarar inte av att få reda på saker som min barndom, som jag vet har påverkat mig omedvetet sen jag föddes, att bli lämnad som 1,2 och 3 åring på ett golv sittandes och titta på sin mamma när hon mår sämst, när hon lider av svårt ångest. Det är inte rätt, och veta att det har påverkat den jag är i dag brutalt mycket. Jag klarar inte av att få veta sådana saker nu. Det är för mycket just nu, jag kan inte hantera sitationen. Det går inte. Det gör för ont.

Välkommen till Pulvercity

Det vilda livet i den gråa staden
bland dessa lyckliga puckon
Isolering har blivit ett beroende
för att undgå de som stör mig

Leenden, tindrande ögon,
vänliga hälsningar får mig att vilja spy
Uppmärksamhet som de trånar efter,
har ingen betydelse för mig

Vända andra kinden till?
Älska min nästa?
Hjälpa mina medmänniskor?

Är det svårt att se föraktet och
avskyn gentemot dig i mina ögon?
Njut av era kassa liv, men tro inte
för en sekund att ni är speciella

Ni skulle bara veta vad som döljer sig
bakom mitt kranium,
hur min syn på saker och ting ser ut,
och vad jag är kapabel till

Saltvatten

Alkoholen är min enda vän,
när minnena av vår tid tillsammans hemsöker mig
Det enda som ekar i mitt huvud
är hur min situation har försämrats
Konstans frågar jag mig
vid vilket tillfälle det var som allting gick fel

Du lämnade mig ensam
med fyrtio köttsår, som ärrat mig för livet,
plus det obotliga såret i mitt hjärta
som fortfarande är öppet
Om du någonsin kommer tillbaka
så mördar jag dig hämndlystet med glädje

Jag hänger inte med i svängarna. De senaste dagarna har jag pendlat mellan ångest, mycket ångest och typ hyperglad, nästan manisk. Verkligen skitjobbigt. Jag vet inte riktigt varför. Jag känner inte igen mig själv.

Dessutom var jag ute i lördags. Jag blev skitfull bara på en gång, jag fattade inte vad som hände. Helt plötsligt hade jag ångest och låg på marken och hyperventilerade och fattade ingenting nästa sekund spyr jag för att jag för jävla full. ( Att jag spytt på fyllan har inte hänt på år) Skitpinsamt och jag typ har världens ångest över detta med. Varje gång jag tänker på det så känner jag tårarna.  Dessutom dom som såg mig. Förstår om ni backar. Jag är trött på mig själv och orkar snart inte mer.

Skolan går ju inte direkt bra denna veckan heller, förstår om människor i min klass tycker jag är småjobbig asså .. Kan inte koncentrera mig för fem öre antingen sitter jag där med min kära mp3 helt borta i mig själv eller så skrattar jag och skriker. Jag fattar ingenting.

SKJUT MIG och min malplacerade känslobank.

Soko- I'll kill her.




Anthony and the Johnsons- Hope there's someone

Jag har tänk endel på Salsa på sistone och mina älskade hästar överhuvudtaget. Det hade varit mycket lättare att komma över det om jag hade fått välja att sluta med dom själv. Men jag fick inte det. Hon tog min älskade Salsa i från mig och jag kommer aldrig få tillbaka henne. Jag kommer inte få eller kunna köpa en egen häst heller. Jag saknar det fruktanssvärt mycket och framför allt Salsa. Jag såg min framtid med hästarna, jag gjorde allt för att få ha henne kvar. Men det gick inte hon tog dig i från mig. Jag fick aldrig den chansen att bli så bra som jag ville. Jag kom en bit på vägen. Men jag fick aldrig riktigt försöka. Och det gör så jävla ont. Allt hade varit mycket lättare om jag hade fått välja själv.

Hon förstörde mina drömmar och tog min framtid som jag ville ha.

She stole my future she broke my dream.



Det gör så ont. Allt gör ont. Ångest kommer och finns där hela tiden. Blir inte av med den. Så fort det är något som går mig lite emot så börjar jag gråta. För jag håller allt inom mig och det svider och kliar. Jag vill inte ha det där. Men det finns där.

Dagens hat: Ordet BORTVALD.

Vill jag välja att tro på att livet är/kan vara bra? Kan man välja det?

Vill jag välja att tro att jag kommer klara att leva livet normalt? Jag kan välja att tro det, men då kommer jag bli beviken om det inte är så.

Jag vill inte gå i skolan, men jag vill ändå inte hoppa av skolan, jag vill inte jobba, vissa dagar vill jag inte se eller höra människor. Jag vill inte träffa min familj, jag vill inte träna, jag vill inte äta, jag vill inte ta tag i mitt liv. Jag vill inte prata om alla problem, jag vill inte ha några problem, jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö.

ångest, ångest, ångest.. tittar mig i speglen och får tårar i ögonen. känner på min kropp och får tårar i ögonen. ser alla blickar och tar på mig en pösig tröja och stänger den. vill inte ta på mig mina nya jeans för att de är 3 storlekar större i år än förra året. tänker på rakblad och det kliar i fingrarna. får ångest och vill ta upp rakbladet.


Även om jag inte har skurit mig sen i slutet av maj så tänker på rakbladet och blodet varje dag, varje timma och varje minut.

Allt kommer tillbaka med sån kraft att jag flyger bak i stolen. Jag vet inte riktigt om jag klarar det här även om jag försöker vara positiv. Dessutom ska jag läsa en kurs extra så jag får 50 poäng för mycket. Klarar jag det? Det vet jag inte! Det känns som jag går ovetandes genom mitt liv hela tiden jag vet ingenting, jag vet inte ens rikigt vad jag känner, det bara känns och det känns jobbigt! Helst av allt skulle jag bara vilja ligga i sängen och dra täcket över huvudet. Tyvär får jag ångest av det med.

Mitt "nya" liv har börjat förresten. Jag ska gå ner tio kg till jul. Så jag har börjar springa. Känns bra. Jag klarar inte av att se mig i speglen längre. ÅNGEST ÅNGEST ÅNGSET. Sen har jag blivit vegetarian också, TÄNK PÅ DJUREN! Kanske mår bättre av att vara det, kanske inte. Det märker vi om ett tag.

Men mitt liv verkar ganska kaos och jag blir bara mer och mer stressad över det. Jag vet ingenting.

Som sagt "I got lost in myself again."

avstängd, avstängd och åter avstängd en hel jävla sommaren och det tar en dag för all ångest, all panik och all ensamhet att springa ikapp. Jag vet inte om jag orkar allt från början igen. Jag kommer inte överleva det. Det gör för ont. Alldeles för ont.

Alla krav och alla kurser man ska läsa. Projektarbete och det ena och det andra. Gråten kom redan på informationen. Hur ska det då bli sen? Känns inte bra att börja gråta första dagen i skolan, speciellt inte för en lärare jag inte har haft innan. Vill bara försvinna...