Kontinuerligt elände.

Ja fy fan. Jag hatar att jobba, inte själva jobbandet men där jag jobbar. I mitt pappas företag på ett café. Mina arbetskamrater är mina två fastrar, en kusin och tre andra utomstånde. Jag är sist in och yngst, vem få ta skiten när något är fel? Jo, självklart jag. Det tär på mig. Jag mår inte så bra som alla tror. Jag är bara näst intill helt avstängd. Så fort jag känner efter så bubblar ångesten till hundra. Och det är när jag känner efter lite. Jag är rädd, jävligt rädd för hur hösten ska bli när jag kommer från Vetlanda och kommer i från allt där som påminner mig om saker jag inte vill bli påmind av. Jag känner en inre stress varje gång jag är där, kan inte riktigt slappna av och kan definitivt inte känna efter. Det går bara inte. Jag har min ångest. Jag känner den varje dag. Men jag är speciallist på att stänga av, inte känna efter, trycka ner. Dock är jag ganska bra på att falla rejält efter varje gång jag har stängt av, speciellt efter att ha varit avstängd ett längre tag. Vissa dagar är jag väldigt nära att bryta i hop och inte orka mer. Men på nått jävla vänster står jag ut, jag vet ju att jag få ta tag i det sen när skolan börjar när jag kommer tillbaka till växjö på heltid. På ett sätt skönt, på ett sätt åt helvete med det.

Jag jobbar och jobbar och åter jobbar hela tiden. Är ledig två dagar fram till skolan börjar. Det är inte alls kul. Jag vet inte ens vad jag ska göra med pengarna jag får. Inte en jävla aning. Jag ser ingen glädje i någonting nästan. Humörsvängningar har jag som ett litet UFO, styr inte över det. Jag hinner inte ens med själv och då ska vi inte prata om min kära pojkvän som får ta mycket skit. Jag har nämligen insett att jag är en fruktansvärt krävande människa. Jag tar ganska mycket och ger inte så mycket tillbaka. Vilket jag inte alls trivs med. Men det känns som jag inte riktigt kan ändra på det. Jag har alldeles för mycket annat. Till exempel att överleva sommarn överhuvudtaget. Mitt liv går ut på att jobba i veckor och umgås lite med pojkvän. På helgerna och i bland i veckorna med supa så mycket som möjligt att inte känna efter så mycket.

Det var ju ett tag sen jag skrev här heh. Ska försöka bättre mig. Det blev dock lite osammanhängande kände jag,  Men så är det. Ska fundera en stund på om jag ska skriva nått mer. Det här får räcka så länge. Ha det.

/S

Allt har varit så bra ett tag, visst har jag varit som en berg- och dalbana. Men inte som innan. Skadefri i två veckor minst. Tankar har bara gått till att tänka, " jag vet att jag kommer falla igen" sen har de även gott till "tänk om jag inte faller igen" när jag tänker så blir jag rädd, det som har varit min verklighet så länge, i flera år, det är min trygghet, det är när jag mår så som jag på något sätt vet hur jag ska hantera det. Men jag vet inte hur jag ska hantera saker när jag är glad eller inte skadar mig. Det känns på något vis som att jag inte är redo för att gå vidare än. Jag vill verkligen men jag vågar inte.

Allt har varit hyffsat fram tills i går. Jag sjönk med en hastighet som är så snabb så den inte ens finns. Tårarna bara rann, jag kunde inte stoppa dem. Jag kände det på mig redan på morgonen att det skulle bli en dålig dag. Jag var ledsen redan då och ångesten fanns där. Det som utlöste det hela var att jag inte hade någon skjuts till psyket och att jag kände mig ensam och övergiven. På grund av att X pratade med någon annan än mig och när hon hade pratat klart med den så skulle hon springa till nästa och hann inte prata med mig. Övengiven? Det gjorde så ont. Allt bara föll. Jag grät och grät och grät.

Robin jag vet att du säger att jag inte är ensam, men även om jag vet att jag inte är själv och att det är människor i min närhet som bryr sig, för det vet jag faktiskt så känner jag mig fruktansvärt ensam hela jävla tiden. Jag vill inte att det ska vara så här. Men just nu är det min trygghet och jag blir arg på mig själv när jag skriver att det är min trygghet för det borde inte vara så!

Men vafan ska jag göra?

japp fy fan .. alla uppgifter, prov, inlämningar klara utan en. Den ligger på mina axlar och jag vill inte göra den. Men jag måste annars får jag inte ledigt till sweden rock som börjar i mon dock på onsdag för mig. Helgen har för övrigt varit hyffsat. Tillbringat den med underbara människor. Jag är fortfarande som en berg och dalbana. Men det är väl smällar man får ta antar jag.

tårarna rinner, ångesten pumpar, tankarna på självmord är fler än vanligt.

Det enda jag ser är blod, och död..

Jag vill se nått annat men det går inte jag kan inte..

Hopplöst, hopplöst, hopplöst

Jag vill inte åka till psyket i dag. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Det är inge kul och gå dit. Det känns inte som det hjälper iaf. Det känns inte som om de förstår mig heller. Det är det som stör mig mest.


Helgen har varit både bra och dålig. Festat som vanligt. Både fredag och lördag som vanligt. Det började bra, men det gick utför. Känslorna som jag trycker undan kommer fram när alkoholen går in i kroppen. Det slutade ångest, panik, tårar och blod. Jag vill inte att det ska vara såhär, men vad jag än försöker med så hjälper det inte. Jag orkar snart inte kämpa mer. Det blir bara värre och värre...

Människor i min närhet tycker att jag ser mig själv med suddig och fel blick. Men jag tror bara på det jag själv ser. Det jag ser är en värdelös människa som inte lyckas med någonting.

Jag vet att jag har rätt. Det är så det är. Men ingen tror på mig.

Jag är jävligt trött på att göra saker för andras skull. Till exempel leva för alla andras skull. För att alla andra ska vara nöjda och glada. De säger att de vill att jag ska leva. Men när jag lever och gör saker. Till exempel skär mig så blir de ledsna. De blir endast ledsna av saker jag gör. Jag säger att jag verkligen försöker men jag misslyckas med det jag försöker med. Och då blir de besvikna. Jag vill inte att de ska bli besvikna på mig. Men jag misslyckas hela tiden. Förlåt mig. Jag vill inte försöka för allas andras skull jag vill göra det för min egna, men det kan jag inte.

Mycket bra låt. Väldigt tung och den gör mig ios inte gladare. Saknar någon. Någon som kan ta hand om mig. En kille som förstår mig och allt jag säger. Förstår sig på skumma Stéphanie som inte ens förstår sig på sig själv.  Det är mycket här i världen som man vill ha som man inte kan få. Antingen är killen för ostabil och varken han eller jag anser att det är bra att ha ett förhållande, eller så är han stabil, och förstår inte hur jag känner och varför jag gör som jag gör, och vill inte ha mig för att jag är ostabil. Jag vill inte ha en kille som säger det löser sig det blir bra, utan att ens ha lyssnat klart. Det är svårt att begära att någon ska förstå, det gör jag inte riktigt heller men man kan åtminstone försöka sätta sig in i en annan situation. Jag tror också att stabila människor är rädda för mig, kanske inte för mig men för mitt beteende och det som sker med mig. Jag vill inte att det ska vara så men som sagt man får inte allt man vill.

Min högsta önskan är nu att någon ska ta hand om mig, krama mig och skydda mig från verkligheten och all ondska. För när någon kramar mig så jag känner mig trygg då mår jag bra i några få sekunder. Pussa mig på pannan och säga att den tycker om mig. Inte för det jag gör utan för den jag är med alla dessa fel och brister.

Nu när jag läser i genom det kommer jag på en sak till, jag ska tycka om personen också. Känna att jag verkligen, verkligen är säker på mina känslor. Det sker inte så ofta för alla mina känslor är som en berg- och dalbana. Det kanske är därför ingen vill ha mig heller. Jag har varit säker på mina känslor två gånger, men det gick åt helvete båda gångerna. Så jag vet inte om jag vågar igen, jag vill men jag vågar inte. Jag vill inte bli sårad. Har redan för många sår. Som troligtvis aldrig kommer läka. De är för öppna och tiden läker inte alla sår. Det är en myt.

För varje jävla steg jag tar, så ligger du där och lurar
fummlar mig in i blindo, väck från mitt ödets stig
min galenskap till ett lugn, mitt vansinne till ett handikapp
du malplacerade känslobank:
jag vill döda dig, jag skall döda dig, jag måste döda dig

visa mig din värld, och jag skall förstöra den
blotta mig dina drömmar, och jag skall rasera dem
avslöja mig dina glädjekällor, och jag skall mörda dem
du malplacerade fitta till känslobank:
jag vill döda dig, jag skall döda dig, jag måste mörda dig

Under hela min uppväxt har jag känt att jag bara bli älskad när jag gjort något bra, presterat någonting. Till exempel när jag vunnit en tennistävling eller hoppade felfritt med hästen eller när jag hade mvg på provet. Detta har verkligen präglat min personlighet. Jag känner mig aldrig älskad nu, för jag spelar inte tennis längre, jag rider inte längre och jag har aldrig mvg på prov. Och nu? Nu hör jag nästan aldrig av mina föräldrar att de är stolta över mig. De säger nästan aldrig till mig öga mot öga att de älskar mig. Och även om de hade gjort det hade jag inte trott på dem. För de säger bara det för att jag har sagt till dem att de bara älskar mig när jag presterar. Jag vill inte att folk ska säga att de älskar mig bara för att jag har sagt till dem. Det blir inte äkta. Så enkelt är det.. Jag menar ska inte ens föräldrar älska en som mest när man misslyckas med någonting? För det är ju då man verkligen behöver höra att man är älskad ändå. Eller har jag fel?

Mitt huvud går på högvarv. Tankar som " Hur kommer människor i min närhet reagera om jag dör i någon olycka eller tar livet av mig?" Grejen är den att jag tror att många i min närhet kommer bli lättade och glada om jag dog. De kommer liksom tycka att ett problem är ur vägen. Jag vet ju att det även är så att om någon dör så är alla ledsna i en vecka, innan och under begravningen och kanske några dagar efter begravningen. Men sen så flyter deras liv på som vanligt och de glömmer bort den som har dött, och tänker inte mer på det. Jag vet inte om jag vill att det ska vara så när jag dör. Jag vet att folk kommer bli glada och tycka det är skönt. Jag känner det på mig.


Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö...

De tar mig inte på allvar. Allt kommer gå åt helvete. Alla tror att jag mår bra nu igen. Men nej så fel dom har. jag är bara avstängd och visar inte ett skit. Så fort jag ler är inte allt bra.. Så fort jag anstränger mig till max och lyckas ta mig till en lektion per dag så är inte allt bra. Att jag går på en lektion om dagen löser inte mina problem.

Alla tror att jag är så jävla stark och klarar saker. Men jag gör inte det så sluta tjata på mig!

Wish I was too dead to cry
My self-affliction fades
Stones to throw at my creator
Masochists to which I cater

You don't need to bother; I don't need to be
I'll keep slipping farther But once I hold on,
I won't let go 'til it bleeds

Wish I was too dead to care
If indeed I cared at all
Never had a voice to protest
So you fed me shit to digest
I wish I had a reason; my flaws are open season
For this, I gave up trying
One good turn deserves my dying

You don't need to bother; I don't need to be
I'll keep slipping farther But once I hold on,
I won't let go 'til it bleeds

Wish I'd died instead of lived
A zombie hides my face
Shell forgotten with its memories
Diaries left with cryptic entries

And you don't need to bother; I don't need to be(I don't need to be)
I'll keep slipping farther But once I hold on, I won't let go 'til it bleeds (you)


You don't need to bother; I don't need to be (I don't need to be)
I'll keep slipping farther But once I hold on (once I hold on)...
I'll never live down my deceit

Antingen känner jag ingenting. Helt avstängd, eller så känner jag så mycket att jag inte kan hantera det. Då går allt över styr. Jag känner inget bra när jag väl känner, då är det bara ångest och panik i mitt bröst. Nedstämdhet eller känner jag mig värdelös. Jag kan inte känna något bra och jag vet inte vad jag ska göra åt det? Alla säger att jag måste hjälpa mig själv att det bara är jag som kan göra något åt det. Men jag vet inte vad jag ska göra! Då är det inte så lätt. Mina känslor överrumplar mig hela tiden när jag väl känner. Jag hinner inte med i svängarna och hinner inte förbereda mig överhuvudtaget. Känslorna skrämmer mig. Men de säger att jag inte är sjuk, men jag är ju inte frisk i alla fall?!

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, i dag känner jag mig mest tom.

Jens är bäst. Det är sånt här som står nedanför som får mig att orka. Jag önska att vi kunde bo närmre varandra. Saknar dej.  Du är en av dom få som kan göra mig lugn, som får ångesten att försvinna.

"gonna make you shine
so beautiful tonight
gonna make you shine
so bright to night


Pussen this is for you. <3"



har haft några helvetes jävla kul dagar på sistone. paniken har varit och hälsat på några gånger och ångesten ligger där hela tiden. Ingen skola heller. Jag kan ju inte någonting. Det är så det känns hela tiden. Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte.

Jag dessutom så jävla förbannad. Soc i den där jävla staden är ju totalt jävla värdelösa. Är det meningen att de ska byta handläggare tre gånger på en och en halv månad. Den senaste kontakten som jag har nu henne träffade jag för så där två månader sen. Sen har hon inte hört av sig eller kommit på mötet som var i måndags. Så det bestämdes ingenting. Hoppsan jag har visst ingenstans att bo i sommar eller när jag är i vetlanda. Jag kan inte springa runt och bo hos kompisar en hel jävla sommar. Jag kan inte heller stanna i växjö för jag har inget jobb. Jag måste till vetlanda och jobba. Ångesten över att inte ha någotnstans att bo är brutal. Det gör så jävla ont i mig.


Gör så att det sluta göra så jävla ont hela tiden!!

hela jävla helgen. Mitt på stan dessutom, tror jag skäms i hjäl. Får stänga in mig resten av livet eller något. Har ont i hela kroppen. Mitt huvud bankar. Och början till panikångest ligger och ruvar i mitt inre. Den vill fram, men jag försöker hålla emot. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer.

så jag uppdaterar senare.