Kontinuerligt elände.

Smärtan och ångesten tar över igen. Rakbladet ligger i min hand och förväntar sig att användas. Jag vill, jag vill och jag vill. Vet inte varför jag låter bli, det gör så ont. Klarar inte av att få reda på saker som min barndom, som jag vet har påverkat mig omedvetet sen jag föddes, att bli lämnad som 1,2 och 3 åring på ett golv sittandes och titta på sin mamma när hon mår sämst, när hon lider av svårt ångest. Det är inte rätt, och veta att det har påverkat den jag är i dag brutalt mycket. Jag klarar inte av att få veta sådana saker nu. Det är för mycket just nu, jag kan inte hantera sitationen. Det går inte. Det gör för ont.