Det är ett under att du ser mig, att du fortfarande ser mig.
Jag menar mitt liv går bara utför. Jag går knappt i skolan, jag sover bara bort allt. Jag tycker ingenting är roligt. Ingen motivation till någonting knappt att vara med mina älskade vänner orkar jag. Även om jag saknar dom så orkar jag vissa dagar inte ens gå in på msn och prata med dom. Det är hemskt men sant.
Vart fan tog orken vägen?
Mina ögon avspeglade det som fanns, men nu avspeglar de bara sorg......
Jag vet hur du känner. kämpa på, skriv ned det du känner. även om det bara blir jahbkgsuiqbnufion . det hjälper .
Kolla gärna in våran blogg, ha en bra dag, JJ.
du är inte ensam ska du veta. Även om livet känns som ett enda stort jävla mörker måste du försöka(!) för allt du är värd (och du är ovärdelig min vän) att ta tillvara på det positiva runtomkring dig. Och om det gått så långt att du nu tänker "men det finns ju ingenting som är positivt", tell us, vi vill hjälpa dig, få dig att le borde vi med våra komiska personligheter kunna lyckas med ;). Själv kör jag det beteendet med att "allt är bra med mig", men inne på mitt rum blir allting svart. När det knackas på dörren lägger jag på mitt "alltärbra"-leende och öppnar lydigt dörren och släpper i dem mitt rum, i min glaskupa.
Jag vet att mina bekymmer säkert inte är lika påträngande som dina, och jag som vanligt bara gnäller om småsaker. Men som sagt det finns många saker man inte vet. Vi, dina vänner, kan försöka beskydda dig så mycket vi bara förmår, bara du vill. (L)
